lördag 13 januari 2018

Krig, revolution, film och Ryssland



I går kom jag iväg till filmarkivet för en gångs skull. Vi såg Vertovs kollega Esfir Schubs film Dynastin Romanovs fall, en dokumentär som hon klippt ihop av nyhetsfilmer till tioårsminnet av revolutionen. Filmmontagets mor skapade en enhetlig berättelse genom att plöja igenom, analysera och editera stora mängder material. Det är förstås en fascinerande tidsbild, inte bara av första världskrigets tid utan också av 1920-talets Sovjetunion. 

Schub presenterar historiens gång mot slutet av den gamla världsordningen som oundviklig. De enskilda personerna är irrelevanta, det handlar om historiens stora process. Revolutionen är oblodig då de gamla strukturerna får ge vika och bara försvinner ur bilden. Det är det stora kriget som är orsaken till eländet. Det var egentligen det som jag fäste mig vid, att det, åtminstone i den version vi såg, var just världskriget som så entydigt utpekades som orsaken till revolutionen. Det var bara indirekt kapitalister, präster och monarker som var orsaken, det hade visserligen drivit på utvecklingen, med det verkade nästan sekundärt. Kanske hade Schubs egen socio-ekonomiska bakgrund som bidrog till en sådan tolkning?

Vad som också slog mig var hur det också är Finlands historia. Jag blev liksom påmind om hur den finska identiteten ändå skiljer sig från den svenska, då man så mycket mera direkt varit en del av de stora geopolitiska skeendena de senaste seklerna än Sverige. Hur nära det är från Finland och Nyland till S:t Petersburg, då som nu. Och hur åtminstone jag tolkar den ryska bilden av just Finland i slutändan som rätt oproblematisk, jämfört med t ex de baltiska länderna. Det kan förstås hända att jag har helt fel, men jag har tänkt att Finland från ryskt perspektiv i allmänhet utgör en lugn liten semesterträdgård. Inte minst från S:t Petersburg sett. Från Moskva sett har bilden kanske varit en lite annan. Tervos Kekkonen-dokumentär är en intressant analys av detta och dess effekter på finsk politik (och enligt mig också nog opportunism ...). 

I vart fall är det viktigt att man ser den stora bilden också när man talar om inbördeskriget. Det Schub visar gäller också Finland, i hög grad, trots att maktstrukturerna såg annorlunda ut här i Storfurstendömet.




En version Dynastin Romanovs fall finns på Youtube (i delar)


söndag 7 januari 2018

Sammanhang






Jag fick plötsligt bara helt nog av Facebook och raderade appen på mina telefoner. Det är flera veckor sedan och jag kan inte säga att jag saknar mediet. Algoritmerna har blivit usla, allt mer sällan såg jag något av verkligt intresse eller relevans. Känslan av FOMO är negligerbar. Det bara bekräftar att innehållet varit rätt så irrelevant för mig en längre tid. Facebook var länge en fantastisk kanal, men nu har den blivit bara dålig. Den har också lett till dålig tidsanvändning, splittring, distraktion. Att vara aktiv på sociala medier har en kostnad och den blev helt enkelt för hög för mig. Jag upplever att Twitter och LinkedIn uppfyller mina behov tillräckligt väl nu. Fast LinkedIn ska man använda försiktigt, inte nappa på några erbjudanden har jag hört. I båda medierna ligger mitt fokus på mina professionella intressen. Tjafsar gör jag lite på Instagram.

Jag följer ungdomarnas mediekonsumtion som länge varit nästan helt utan Facebook. Deras hela verklighet är en annan. Den har eget djup, egna kulturer, egna nyheter. Det är en värld som är bortom mitt intresse, min kapacitet. Orkar inte bege min in i vloggvärlden. Reddit nosar jag på. Jag märker att det är lättare och mer lockande att läsa böcker igen. Just nu håller jag på med Den svavelgula himlen. Den drabbar mig, den ligger så smärtsamt nära mitt eget liv, mina egna sammanhang. Westö är knappt tio år äldre än jag och jag är uppvuxen i Esbo, men människorna, miljön, kulturen är de samma. Att en av de centrala karaktärerna heter Stella och är teatermänniska gör det förstås inte mindre omruskande. Fast det är ju givetvis inte alls min Stella, inte alls. Alla personerna i boken känner jag omedelbart igen, utan att känna dem. Utan att känna igen dem.

Och jag tänker på hur mycket minnen och erfarenheter jag har, som jag inte tänker på, inte tänkt på, på länge. På hur livet borde bli en berättelse, hur man borde skriva sin egen berättelse medan man lever den. Fast det är många berättelser samtidigt. Den helsingforssvenska berättelsen är en berättelse jag på många sätt velat lämna bakom mig, den också. Men ändå finns den i mig, den är jag. Också den.

måndag 1 januari 2018

1918

Bara som en reflektion, en tidsbild, allt annat än opartisk. I "Sir Arthurs" Hufvudstadsbladet, en osignerad tolkning av läget årets första dag.  Det finns obehagligt bekanta nyanser av oförståelse i retoriken, fast det verkliga läget av katastrof var ett helt annat vid denna tid. 


Helsingfors, 1 Jan.

Det gångna året

Återblick på de politiska händelserna




Det år, som för några timmar sedan gått till ända, hör till de skiftesrikaste i Finlands historia och betecknar början till ett nytt skede i vårt folks utveckling.

Under mörker och förtryck ingick år 1917. Den ryska reaktionen, skärpt genom krigstidens inskränkningar och godtycke, hvilade tyngre än någonsin öfver vårt land. Icke ens förebuden om det växande missnöjet och jäsningen i Ryssland kunde ingifva några förhoppningar om lättnad: alla dylika tecken hade tidigare svikit, det ryska folkets oförmåga att afskaka tsarismens ok syntes ohjälplig. Denna gång visade sig dock ryktena om att förbittringen skulle utlösa sig i revolution tala sanning. Den af kommunikationsväsendets underhaltiga skötsel vållade lifsmedelsbristen i de ryska storstäderna gaf den yttre anledningen till de oroligheter, som den 8 mars utbröto i Petersburg och hvilka inom ett par dagar växte till en revolutionär folkresning, af väldiga dimensioner, som med en naturmakts styrka i grund omvälte maktförhållandena och bortsopade icke blott den gamla regimen, utan äfven hela den romanovska dynastin. Styrelsen öfvergick till en af riksduman tillsatt interimsregering, hvilken förklarades inneha statsmakten ”i dess fullhet”.

Den anhållne generalguvernör Frans Albert Seyn
förs ombord på ryskt fartyg i mitten av mars 1917.
Kervo museum, Pirkko Oikarinens samling.

Den ryska statshvälfningen återverkade naturligtvis på ställningen i vårt land. På order af de nya makthafvandena i Petersburg avlägsnades redan den 16 mars det hatade förtryckssystemets främsta företrädare, generalguvernör Seyn och senator Borovitinov, och Finland erhöll löfte om landtdagens omedelbara sammankallande och bildandet af en medborgerlig senat. Efter underhandlingar mellan representanter för landtdagspartierna och ryska interimsregeringen utfärdades den 20 mars ett manifest rörande bekräftandet af Finlands konstitution och dennas bringande i full tillämpning. Å det fria Rysslands vägnar afgafs här en högtidlig försäkran om okränkbarheten af vårt folks rätt till själfstyrelse. Till generalguvernör utsågs ledamoten af riksrådet Stahovitsch. Ämbetsverken rensades från de ryska och inhemska redskap för olaglighetsregimen, som undergräft förvaltningens och domstolsväsendets anseende, och nya män, lämpade efter tidens demokratiska ideal, sattes i stället. Efter långa öfverläggningar ficks äfven den nya senaten till stånd, sammansatt enligt koalitionsprincipen med majoriteten förbehållen socialdemokraterna och med Tokoi som viceordförande.

Generalguvernör Mihail Stahovitsch på väg
från lantdagens öppningsgudstjänst den 11 april 1917.
Museiverket.


Landtdagen sammanträdde den 4(!) april. Talmannen Manner framhöll vid öppningshögtidligheten att statshvälfningen i Ryssland gjort det nödvändigt att en ny grund lades för Finlands politiska ställning. I själfva verket var det utomordentligt viktiga uppgifter som väntade den nya representationen, och möjligheterna att vinna lyckosamma resultat af lagstiftningsarbetet tedde sig gynnsammare än någonsin tillförene. Tyvärr var landtdagen med sitt socialdemokratiska flertal, hvilket ofta stöddes af ovederhäftiga element från de borgerliga grupperna, oförmögen att till landets fromma utnyttja tiden till skapande arbete. De utmärkt förberedda lagförslag rörande utvecklandet af representationens och folkets konstitutionella rättigheter, som af regeringen öfverlämnades till landtdagens behandling, blefvo dess värre af kammarmajoriteten genom radikala och oförnuftiga ändringar fullständigt förvanskade. Och i sin otåliga nydaningsifver förmådde landtdagens flertal icke vänta på de förslag till sociala reformer, som af regeringen utarbetades, utan kastade sig öfver motioner, som ”lagberedningen" på Broholmen i hast tillyxat, och antog sålunda de rent omstörtande och till sina verkningar säkerligen fördärf. bringande lagarna om kommunalförvaltningen och 8 timmars maximalarbetsdag.

Demonstration för 8-timmars arbetsdag 17.4.1917.
Museiverket.


Genom den gamla regeringens ytterst okloka lifsmedelspolitik hade provianteringsfrågan redan i början af året allvarligt tillskärpts. För att lämna statsmakten möjlighet att härutinnan ingripa reglerande antog landtdagen en lag om förfogande öfver viss egendom under krigstiden. Denna tillerkände myndigheterna en långt gående rätt att till förmån för det allmänna taga i beslag lifsmedel och andra förnödenheter. Genom sitt ensidiga gynnande af konsumentintressena mottogs lagen dock ingalunda öfverallt med sympati och somliga med stöd af densamma vidtagna åtgärder väckte ställvis opposition. Emedan årets skörd sedermera på en del orter slog fel och då de väntade, i förskott rikligen betalade spannmålsförsändelserna från Ryssland på grund af där rådande upplösning uteblifvit, har vårt folk ställts inför verklig hunger. En medverkande orsak till den svåra lifsmedelsbristen har varit den här förlagda talrika ryska militären, hvars förbrukning särskildt af kött och mejeriprodukter ytterligare ökar den i landet rådande bristen. Svältperspektivet i Finland har slutligen ådragit sig uppmärksamhet ute i världen, särskildt i Sverge(!) och de öfriga skandinaviska länderna, och åtgärder äro å bane för att rädda vårt folk undan de svåraste följderna af lifsmedlens otillräcklighet.

Demonstration den 18.4.1917.
Foto: Harald Rosenberg, Museiverket.

Af den upplösning och det sönderfall, som den revolutionära rörelsen i Ryssland förde med sig. samt af de ryska ytterlighetspartiernas anslutning till rent anarkistiska läror fick vårt land på mångahanda sätt känning. Hoppet om den sociala omhvälfningens snara genomförande grep äfven våra arbetarmassor och vållade inom deras led en oro och en jäsning, som under året tagit sig uttryck i en ytterst forcerad och våldsam klasskamp. På alla verksamhetsområden ha igångsatts strejker i en omfattning, som vårt samhälle aldrig tillförene bevittnat, något som naturligtvis i förening med lönernas starka stegring och arbetsdagens förkortning oförmånligt inverkat på produktionsvillkoren inom många industrier. Rent brottsliga voro de senaste vår öfverallt i iandet tillställda strejkerna inom jordbruket, i det de vållade försening af sådden och förskingring af stora kreatursbesättningar och således bidrogo att tillskärpa lifsmedelsbristen. I syfte att framtvinga åt sig ekonomiska förmåner ha socialdemokratiska arbetarhopar på flere orter, särskildt i städerna, gjort sig skyldiga till grofva öfvergrepp mot de kommunala representationerna, hvilka af pöbeln utsatts för inspärrning, allt slags förnärmelser och t. o. m. kroppsligt våld. Det svåraste hindret för återställandet af ordningen i landet har den ryska militären utgjort, i det densamma, sedan disciplinens band försvunnit, visat sig oförmögen att behärska banditelementen i sin midt och därjämte trots alla försäkringar ständigt inblandat sig i vårt lands angelägenheter samt direkte hotat att förhindra upprättandet af en laglig polismakt i stället för den odugliga milis, som öfverallt tillsattes efter händelserna i mars. En oerhörd förgripelse mot samhället utgjorde den af socialdemokraterna igångsatta s. k. storstrejken (den 14 —19 nov.), hvilken egentligen afsåg att öfva påtryckning på landtdagen för att genomdrifva antagandet af hvarjehanda af partiets fordringar, men genom de af huliganer och brottslingar sammansatta ”röda gardenas” framfart artade sig till ett blodigt, mot det borgerliga samhället riktadt skräckregemente, sådant vårt land tidigare icke upplefvat. De nämnda, af socialdemokraterna uppsatta och med ryska gevär utrustade banditligorna ha hållits i funktion älven efter strejkens slut och sysslat med plundringar, röfverier och andra våldshandlingar. I afsaknad af en verksam ordningsmakt ha landets myndigheter stått fullkomligt maktlösa inför dessa yttringar af laglöshet och anarki.

Revolutionsfana i Helsingfors.
Pirkko Oikarinens samling. Kervo museum.


Det spörsmål, som likväl under året skjutit alla andra i bakgrunden, har varit frågan om ordnandet af Finlands politiska ställning. På grund af den monarkiska statsformens upphörande i Ryssland och maktens faktiska öfvergång i det ryska folkets händer hade grunden för Finlands förening med ryska riket helt och hållet förryckts. I ett stort tal inför landtdagen framhöll senator Tokoi att vårt folks utveckling ledt detsamma till allt större själfständighet och att det nu kräfde full frihet vid Rysslands sida. För att provisoriskt ordna frågan utverkade senaten en proposition till lag, hvarigenom ett stort antal finländska ärendens slutliga afgörande skulle öfverföras till senaten och generalguvernören. Under denna frågas behandling funno socialdemokraterna, efter öfverläggning med en rysk soldatkongress, tiden vara inne att föra själfständighetstanken längre mot förverkligandet. De genom drefvo den I8 juli en lag om utöfvande af högsta makten i Finland, hvarigenom hos landtdagen skulle koncentreras både den lagstiftande och beslutande makten i landet, med undantag endast för utrikespolitiken och militärlagstiftningen. Denna lag, hvars syfte var att skapa en regerande landtdag, godkändes icke af den borgerliga opinionen i landet. Då interimsregeringen efter kväsandet af bolschevikupproret åter kände sig sadelfast, besvarade den 18-juli-lagens antagande med landtdagens upplösning och utlysande af nya val. Socialdemokraterna, som underkände lagligheten af denna åtgärd, sökte åter sammankalla landtdagen den 29 augusti, ett uppsåt som dock af Stahovitsch förhindrades med militärmakt. Men då försöket i slutet af september upprepades, förmådde den nya generalguvernören Nekrasov icke förverkliga sitt hot att omöjliggöra sammankomsten. Emellertid blef detta socialdemokratiska ”plenum” naturligtvis utan all praktisk betydelse.

Oskar Tokoi (fr. t.v.) med senat på väg
 till lantdagens öppning i kejserliga palatset 11.4.1917.
Museiverket.


Det var den nya landtdagen, vald under sällsynt lifligt deltagande af alla meningsgrupper, förbehållet att bringa landets politiska fråga till slutlig lösning. Kammarens borgerliga majoritet enades omedelbart efter den nya representationens sammanträdande om ett sådant förslag att interimsregeringen skulle genom ett manifest förklara sig afstå från högsta makten i Finland med villkor att ärenden rörande utrikespolitiken skulle förbehållas Rysslands regering och att ändringar i fråga om militärlagstiftniugen och ryska medborgares rättigheter icke skulle vidtagas utan Rysslands samtycke. De ryska maktägande voro beredda att acceptera denna lösning och underhandlingar pågingo redan i saken, då interimsregeringen störtades genom bolschevikernas resning. Frågan ställdes då på ett alldeles nytt plan. Alla voro ense om att Finland nu borde helt taga sitt öde i egna händer, endast beträffande utöfningen af högsta makten framställdes olika förslag. Slutresultatet b!ef efter många strider och slitningar att landtdagen vid plenum den 15 november, midt under ”storstrejken”, beslöt tills vidare öfvertaga högsta statsmakten och sedermera tillsätta en regering, bildad ur de borgerliga partiernas midt med prokurator Svinhufvud som chef. Landtdagen beslöt äfven afböja socialdemokraternas yrkande om 18-juli-lagens stadfästande.

Heimola på 1920-talet.
Foto: Eric Sundström. Helsingfors stadsmuseum.


Den 4 december afgaf Svinhufvud inför landtdagen en deklaration, hvari han, öfverlämnande ett förslag till regeringsform, byggdt på grundsatsen att Finland skall vara en oberoende republik, meddelade att regeringen komme att göra en hänvändning till öfriga makter för att få Finlands själfständighet mellanfolkligt erkänd. Godkännande detta uttalande, bemyndigade landtdagen regeringen att vidtaga de af oafhängighetsförklaringen betingade åtgärderna. Finlands beslut att inträda i de fria staternas krets har utomlands i allmänhet hälsats med sympati, särskildt i Sverge, men tills vidare har något officiellt erkännande af denna proklamations giltighet icke ingått. Man får dock hoppas att detta snart skall ske och att åtminstone vid den uppgörelse, som i samband med fredsslutet kommer till stånd, Finlands själfständighet varder ett faktum äfven så till vida att de ryska trupperna, hvilka fortfarande hålla landet besatt, definitivt bortdragas och att Ryssland äfven i handling erkänner att dess militär icke har rätt att kvarstanna inom ett territorium, som icke längre tillhör Ryssland och hvars folk ingenting högre önskar än att stå i vänskapliga relationer med sin stora östra granne.

Bilden af det gångna året är med dess mångfald af epokgörande händelser och ingripande afgöranden splittrad och oviss. Men senom allt mörker och elände, all brustenhet och söndring, all nöd och allt hot lyser där dock vid synranden med ständigt stigande styrka gryningen af den dag, som skall bringa vårt länge af ödet förskjutna och hårdt pröfvade folk den frihet och själfständighet, som hvarje nation kräfver för att kunna utveckla sina krafter och skapa sin lycka.



Källa:
Hufvudstadsbladet, 01.01.1918, nr. 1, s. 5
http://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1199636?page=5
Nationalbibliotekets digitala samlingar

lördag 30 december 2017

Tankens teori och praktik






Läser som bäst med behållning Timo Honkelas bok Rauhankone (Fredsmaskinen). Den är en fin exposé i relationen mellan modeller och "verklighet", mellan teori och erfarenhet. Som Daniel Kahnemann påpekar i sin bok, handlar misslyckade teorier ofta inte om att de inte skulle vara internt koherenta och perfekta, utan om att man inte beaktat saker som finns utanför ens modell, men som påverkar helheten.

I en dator opererar man förstås alltid med modeller. Honkela skriver om det utmanande i att försöka modellera tänkandet, om hur svårt det är eftersom det är så präglat av känslor och erfarenheter och har komplexa språkliga och begreppsliga nivåer. Ändå upplever jag texten som allt annat än svår. Den känns helt oteknisk och väldigt konkret och personlig. Författaren blandar sorglöst sina mycket personliga och ibland smärtsamma och svåra upplevelser med filosofiska reflektioner om rättvisa eller artificiell intelligens. Och i grunden finns en djupt positiv, förtröstansfull övertygelse om att vi kan åstadkomma något världsomvälvande och gott med hjälp av artificiell intelligens.

Jag har själv den gångna veckan igen ägnat mig åt frågor om beständighet i det digitala. Problemet är att det är något av en grundläggande omöjlighet. Eftersom det digitala är ett språk som beskriver världen i en viss tolkning i ett visst ögonblick, är det bara en fråga om hur länge det tar, innan världen sprungit ifrån den modell vi gjort och representationen går sönder. Trasiga länkar på webben är bara ett exempel på detta, och ändå går en mycket stor del av alla länkar sönder på några år. Då har vi inte beaktat att innehållet också kan ha förändrats, så att en del av alla länkar pekar på något helt annat innehåll än vad som varit den ursprungliga avsikten. Förhållandet mellan tecken och innehåll är sällan en så ren och skär överenskommelse, som i digitala sammanhang.

Problemet blir allt mera akut då dessa betydelser blir till handlingar där en människa inte är inblandad, det vill säga t ex i vad man kallar länkar som är funktionella eller "machine actionable". Det betyder maskinella överenskommelser och regler som sprider sig som distribuerade system över hela internet. Något av maskinernas "talhandlingar", som möjliggörs av APIer, gränssnitt mellan system.

Vi kan inte klara oss utan dessa längre, men de behöver mycket mer aktivt förvaltande, omvårdnad och kuratering än vad man kanske inser. Det handlar om att det behövs planering och resurser för informationsförvaltning, att följa upp och sköta om semantik och datas kvalitet. Kanske kan artificiell intelligens hjälpa oss en bit på vägen, men datorernas modeller av vår värld är alltid begränsade, så de behöver ständigt utvärderas och förbättras av oss människor.

lördag 16 december 2017

En viktig väg framåt för forskningen: EOSC





Vi har allt mera data att använda i forskning. Massor. Och mängden växer i rasande takt. När den stora partikelacceleratorn är i gång producerar den 25 petabyte data i året. Det är rätt mycket. Det finns rymddata, satellitdatagenomdata, väderdata, atmosfärdata, allmänna forskningsdatatjänster som Eudat eller Zenodo, statistik, korpusar ... för att nu nämna några europeiska resurser. För att hantera all denna data behövs både stor kapacitet (EGI, PRACE) och effektiva nätförbindelser.

Forskningen är i dag mycket internationell. Det betyder att man arbetar tillsammans, forskare från olika länder. Man behöver ofta dela data. Då det gäller en del områden är det inte så så svårt, juridiskt, etiskt eller ens tekniskt. Data är enhetligt och tekniken är i princip ganska enkel. Men den finns det massor av områden där det verkligen inte är enkelt. Saker kompliceras av både tekniska, administrativa och juridiska frågor på sätt som känns helt korkade i dagens EU. Data är kanske inte i samma format, eller lagstiftningen eller forskningsorganisationernas regler är oklara eller föråldrade. Många forskningsprojekt kämpar med svåra problem som beror på orsaker som borde vara helt onödiga inom EU, där det är meningen att vi ska jobba tillsammans effektivt. Det behövs både politisk vilja och investeringar i gemensamma infrastrukturer för att få forskningen och data att löpa.

Därför är European Open Science Cloud EOSC ett sällsynt bra projekt. Avsikten är att ta bort hinder och underlätta arbetet för forskarna och göra forskningen så öppen och smidig som möjligt. Det finns redan, som ovan framkom, en hel del stora forskningsinfrastrukturer i EU, men genom EOSC kan vi nå en bättre samordning och samverkan. Uppgiften är förstås otroligt komplex och utmanande, till och med svår att greppa. I EOSC pilot-projektet arbetar man med att ta fram modeller för hur det hela kunde fungera, såväl tekniskt som administrativt. Och det här är verkligen ett måste, att få gjort. Allt annat vore bara pinsamt, för outnyttjade resurser är inte något vi har råd med just nu, när forskningen är viktigare än någonsin om vi ska rädda vår lilla planet.

onsdag 6 december 2017

Revolution och brännvinsbusiness i det gamla Helsingfors


Artilleriviken, Sveaborg c 1760
av Adolf Geete [Public domain], via Wikimedia Commons


Överste Jacob Magnus Sprengtporten landsteg med sina mannar på natten den 16 augusti 1772 på Sveaborg och lyckades snart arrestera kommendanten general Björnberg. Sedan Sprengporten fått stöd av manskapet, lät han kalla samtliga officerare till kommendantshuset och framförde hälsningar från den unge Gustaf III, nu skulle en ny regim ta över. Det var avgörande skeden av den upplyste tredje Gustavens maktövertagande som ägde rum den natten på Sveaborg utanför Helsingfors.

Efter en diskussion var de flesta villiga att avlägga en trohetsed till kungen. Bland officerarna fanns ändå en mycket ansedd person, major Granatenhjelm, som vägrade avge den nya eden. Sprengtporten insåg att han inte skulle vinna på att konfrontera denna officer. Han handlade därför raskt och diplomatiskt: han omfamnade Granatenhjelm och sade, att om alla konungens undersåtar tänkte och handlade som han, skulle inga eder behövas. Det är Granatenhjelms grav som finns i Kajsaniemi park och går under namnet ”Frimurarens grav”, trots att han inte var frimurare, utan en religiös karolin som idkade mycket välgörenhet i staden.

Gustaf III:s kupp kom att få många konsekvenser för Helsingfors och Sveaborg. Den unge monarkens strålglans och nåd sträckte sig till räntmästare Anders Hellenius familj, eftersom hans söner hörde till dem som adlades. Familjens hus står ännu i dag vid Senatstorgets södra kant i hörnet vid Sofiegatan. Hellenius blev af Enehielm främst tack vare sonen Pehr som också medverkat i revolutionen som officer.

Så snart Gustaf III gripit makten genomförde han på eget bevåg ett antal stora reformer som fick konkreta följder för livet i Helsingfors. Av stor betydelse blev förstås kungens höga prioritering av krigsmakten, vilket livade upp Sveaborg igen.

Två andra stora förändringar som påverkade staden var länsreformen och brännvinspolitiken. Båda ledde till åtgärder som genomfördes 1776. Länsreformen innebar att man flyttade länets huvudstad till Tavastehus 1776. Det betydde att landshövdingen och hans närmaste tjänstemän flyttade från Helsingfors.

Flyttningen av länets huvudort hade både för- och nackdelar för Helsingfors. Å ena sidan kunde man ta sig större friheter än förut och magistraten och borgerskapet kunde själv mer påverka vilka saker som kom till landshövdingens kännedom eller som underställdes hans beslut. Å andra sidan var det oundvikligt att landshövdingen inte längre skulle vara lika insatt och engagerad i stadens affärer som tidigare, vilket kunde vara en nackdel då man behövde vända sig till myndigheterna i Stockholm för att driva sina egna intressen.

Reformerna inom alkoholpolitiken var inte mindre. Efter ett misslyckat försök med att arrendera ut brännerirättigheter hade kungen beslutat sig för att införa ett statligt monopol genom kronobrännerier. Alkoholpolitiken hade en längre tid varit snårig och fungerade dåligt. Från 1772 rådde under flera år dessutom till och med en situation då bönder och borgare var tvungna att betala brännskatt samtidigt som förbud att bränna brännvin rådde. Situationen var absurd och ohållbar, men kungens försök att bringa reda i systemet och samtidigt tjäna pengar fick snarast förödande effekt, åtminstone enligt Ilkka Mäntylä, som har gjort en både grundlig och intressant undersökning om det hela. Enligt Mäntylä resulterade kungens inkonsekventa politik – som i stort sett på några år gick från förbud till tvångsförsäljning – till allt mer bristande respekt för lagen och ökande superi.

Kronobrännerier skulle inrättas genast 1776 och i Helsingfors köpte kronan det tjugo år gamla Bryggerihuset i Ulrikasborg. Övermasmästare Bengt Bengtsson Qvist ledde ombyggnadsarbetet, som stötte på många problem, och verksamheten skulle övervakas av major Reinhold Ulrik von Post. Dessa två blev åtalade i kämnersrätten på grund av oklarheterna vid köpet av byggnaden. Till att börja med var huset mindre än vad som uppgetts då man köpte det.

De aktiva bröderna af Enehielm var också engagerade i kronobränneriets affärer. Den äldste brodern Carl Gustaf, som arbetade som lanträntmästare, sålde 1777 ett hus till bostäder och lager för färdigt brännvin. Säden som skulle brännas förvarades i kronomagasinet fram till dess att man 1783 fick ett eget magasin. Detta resulterade i ett nära samarbete mellan bröderna af Enehielm och den mäktiga proviantmästaren Weckströms familj i grannhuset, ett samarbete som inte alltid var friktionsfritt.

Bränneriverksamheten arrenderades 1777 av major Blåfield, men han hade stora problem med kvaliteten. Brännvinet var odugligt och illasmakande – att bränna så stora mängder krävde skicklighet. Dessutom klagades det på att mjölet som användes var blandat med sand. Brännmästaren byttes ut och följande år då sekreteraren vid arméns flottas överrätt Fabian af Enehielm (alltså en av sönerna till räntmästare Hellenius) tagit över arrendet tillsammans med Blåfield, blev både avkastningen och brännvinet betydligt bättre. Fabian, som i ålder stod mellan bröderna Carl Gustaf och Pehr, övertog arrendet själv på hösten 1779.

Weckström skötte importen av utländskt brännvin till soldaterna som beräknades behöva över 40 liter brännvin var om året. Bränneriet i Helsingfors var ett av landets största och som mest brände man över 6 200 tunnor säd år 1782, då skörden var bättre än den var både året innan och året efter, då missväxt och stor brist på säd rådde. Bränneriet hade kring 50 anställda.




Texten är ett lätt omarbetat utdrag ur min bok Affärer, allianser och anseende. Konsten att tillhöra eliten i Helsingfors ca 1740 – 1820.

lördag 2 december 2017

Färdighet



Ett inlägg delat av Suvi Päivikki (@mustikapu)

Denna vecka fick jag uppleva en härlig känsla av att saker blivit färdiga. Saker som jag varit med och arbetat med i åratal på mitt lilla hörn. Förändring och utveckling jag brunnit för länge. Känslan av att saken är klar är förstås falsk, men saker har nog hänt. En annan sak är förstås att jag dessutom äntligen har kunnat åka metro av och an till stan, vilket jag verkligen gjort med besked. Min kollega tog den fina bilden av vår hemstation.

Det var på torsdagen jag deltog i två tillställningar som för mig markerade fullbordan. På förmiddagen lyssnade jag till Open Access-folk från biblioteken och kunde bara konstatera att jag börjar känna att jag har litet att tillföra. Åbo och Helsingfors universitets bibliotek presenterade hur de arbetar nu. Det står helt klart att både bibliotekarierna själva och universiteten ser sin centrala roll och att de både får resurser och uppskattning för sitt arbete. Ett verkligt fenixfenomen och pilutta-dej för den som trodde att digitalisering, webben och google skulle göra bibliotek och bibliotekarier överflödiga. Forskare och annan personal har lärt sig att biblioteken kan detta med informationsförvaltning och bibliotekarierna har tagit stora modiga steg. Inte bara det att de arbetar uppsökande och kundorienterat, utan att de inte värjer sig för svåra frågor om forskningsdata eller nya krävande arbetsuppgifter gällande öppet publicerande. Och det allra bästa var hur begeistrade folk var av sitt arbete, trots alla utmaningar!

Senare samma dag var det avslutningsfest för det Nationella digitala biblioteket. Det har varit ett långt och fruktbart projekt som fört kulturarvssektorn i vårt land in i den digitala åldern, med allt vad det innebär av öppenhet och tillgänglighet. Arbetet kommer förstås att fortsätta, men min bedömning är att det skett en kulturförändring, där man hittat nya möjligheter och samarbetsformer.

Det blev nästan lite tomt. Vad ska jag nu hitta på? Kaféer och bröd har också fått sitt lyft, och sociala medier känner jag också att jag är ganska färdig med. Kanske dags för lite medelålder och julfrid. Världens stora frågor orkar jag inte ta itu med, just nu.