söndag 18 juni 2017

Runebergs


Midsommarros i Fredrikas trädgård

Fick i dag orsak att besöka Borgå, vilket var ganska roligt, eftersom det är decennier sedan jag senast varit i Runebergs hem och dessutom nyss ägnat mig lite år Fredrika. Efter ett antal år som anställd vid SLS då jag bland annat katalogiserade Runebergs bibliotek, fick jag en liten överdos av den gode J.L. och den tillhörande personkulten (som dock vid SLS görs med tillbörligt analytiskt sinne, och inte sällan med glimten i ögat av åtminstone en del, gudskelov). I släkttraditionen finns en del personer som anses ha varit av den besvärligare sorten som privatpersoner och nationalskalden är en av dem. En ställning som dyrkad nationalhjälte och geni är kanske inte något som gör en människa väldigt gott i längden.

Men Fredrika Runeberg tyckte mycket om sin svärdotter, sonen Walters hustru Lina, tror jag. Fredrika är också definitivt en av min idoler på många sätt (inte alla). Hon var egentligen kvinnosakskvinna före det knappt var påhittat, samtidigt som hon på något underligt, närmast vansinnigt sätt, helt gick med i personkulten kring sin man. Fast det var kanske det rationella sättet att fungera som skrivande kvinna kring mitten av 1800-talet.


Walter och Lina 1868. Museiverket.

Sonen, skulptören Walter hör definitivt till snällisarna. Han var min farmors älskade farfar, som förekommer ofta i Edelfelts brev, vilket är jätteroligt. Båda befann ju sig i Europa under långa tider och bland annat nämner Edelfelt hur sonen Nino Runebergs tvåårsdag firats med choklad i Rom, där Runebergs bodde och Edelfelt var på besök.


Walter och Nino 1874. Bild Museiverket.


Walter förlorade flera av sina barn och också Nino var tydligen sjuklig och en missnöjd baby. Nino, min farmors far hör till de där besvärligare personerna, kanske en orsak till att farmor gärna tydde sig till sin farfar. Nino arbetade liksom sin hustru som lärare, men han skrev också själv och översatte, förutom Baghavad-gita och Alice i Underlandet bland annat Max och Moritz, vilket kanske kan vara beskrivande för varför min mycket sensitiva farmor hade svårt för honom vad jag förstått.  Han var tydligen en person som verkligen gick sina egna vägar, ivrig frimurare och en av dem som lanserade esperanto i Finland.


En del funderade jag, medan jag nu äntligen läste Merete Mazzarellas Fredrika-biografi, över hur J.L.s och Fredrikas barn reste och bodde vitt och brett på olika håll av Europa, men alla sedan återvände hem till slut igen. Det gjorde mig lite trösterik, när jag nu lite våndas över hur en ansenlig del av mina bekanta ungdomar flyr Finland. Kanske det ändå blir bra till slut, trots misären just nu.

Walter på äldre dagar. Signe Brander. Museiverket.


lördag 10 juni 2017

Finlandsdemokrater

Det är på många håll man gläds över hur det gick i sannfinnarnas partiordförandeval. Två av tre ordförande är dömda för hatbrott. Alla partiledare är hårda linjens "invandringskritiker", som fortfarande anser att vi har en för liberal asylpolitik. Själv har jag svårt att se hur den kunde bli mer omänsklig än den är.

Folk som värderar mänskliga rättigheter och människovärdet högt har också kommenterat läget i positiva ordalag. Sannfinnarnas transformation till Finlandsdemokrater är nu slutförd och man kan ta i rasismproblemet i partipolitiken på ett nytt sätt.

Populismen har ätit sina barn. Det lär den väl alltid göra till slut. Just nu är man lättad över att den nya partiledningen kan anses politiskt dålig, mer löjlig än kompetent. Fast så tänkte man väl en gång förut också i historien om ett annat parti.

Visst har vår regering gått i denna fraktions ledband vad gäller att deportera människor eller tvinga dem under jorden utan mänskliga rättigheter. I vårt Jubileumsfinland. Det är en skam som inte får göras osynlig eller förringas.

Bild BNF.

lördag 3 juni 2017

På väg mot digital historia

I går hade vi ett riktigt intressant seminarium inom digital humaniora, närmare bestämt digital historia. För första gången, kändes det som, var forskarna tiotals gånger flera än arkiv- och biblioteksfolk. Det var ett kick off-seminarium för vårt fortsatta projekt, lett av Mats Fridlund vid Aalto och med brett engagemang också från Helsingfors och Åbo universitet och även från Tammerfors.  Målsättningen i det inledande projektet var att klarlägga nuläget inom digital historia och det nya projektet har som målsättning att främja kompetenser och samarbeten. Det kommer att ske bland annat genom en serie seminarier på olika håll i landet. Liksom förr twittrades det under hashtaggen #digihistFi, denna gång inte så mycket, tyvärr.

Keynote-talare var Jo Guldi, som lyfte fram olika sätt att använda digitala metoder bland annat för att identifiera brytningspunkter, aktörskap, händelser eller perioder. Hon påpekade att historiker inte egentligen använt sig av dessa, eftersom de inte anpassats till våra forskningsfrågor. Det är mest andra, t ex litteraturvetare, som använt dem och då blir både frågor och svar ofta konstiga ur historikerperspektiv. Ändå skulle historiker kunna ha mycket att tillföra vad gäller just det kronologiska perspektivet, kontext och hjälpa oss att se den större helheten. Guldi presenterade sedan närmare topic modeling, som är en ypperlig metod i det att den möjliggör ens ett litet lyft från den språkliga nivån till en mer begreppslig dito. Hon visade också hur hon undervisar historiker i metoden och berättade om intressanta verktyg som är på kommande.

Andra intressanta saker som lyftes fram var bland annat den kommande nya Diplomatarium Fennicum och den evigt återkommande frågan om digital humaniora som en omständlig process där kommunikation och gemensamt lärande är oändligt viktiga. För en humanist är det till exempel ofta svårt att från början se och inse att det i den delen av arbetet som inte är "historia", ofta kan ingå mer enkelt it-hantverk, avancerad programutveckling och datavetenskap och inte minst kunskap inom statistik. Det är inte alltid samma människor som kan och vill göra alla bitar och det är viktigt att man har alla nödvändiga kompetenser om man ska göra bra forskning. I praktiken innebär det att projekten borde vara långsiktiga. Som historiker borde vi också inse att perspektivet inte kan vara några år, eller ens årtionden, då det gäller våra egna resultat och produkter. Det frågade också Jo Guldi sin publik: Vad är det viktiga de finska historikerna bidrar med nu, de närmaste decennierna, som kommer att vara av betydelse långt in i framtiden?


Figurin, Skulptur, Figurine -  Östasiatiska museet. CC BY


Personligen anser jag att en viktig sak åtminstone är att guida digitaliseringen av vårt kultur och vårt samhälle. Det handlar alltså inte bara om att forska fram nya kunskaper utan också om att aktivt ingripa och forma samhället. Det låter på ett sätt radikalt och nytt, men samtidigt är det i linje med vad historiker alltid gjort: att berätta igen, omforma och anpassa bilden av vem vi är, varifrån vi kommer, enligt samtidens kontext. Rent konkret tänker jag dels att vi borde se till att rätt resurser digitaliseras, så som riksdagsprotokoll eller historisk statistik, dels se till att det görs på ett hållbart, rikt och långsiktigt sätt.

Finska historiska samfundet har också grundat en sektion för digital historia. Denna saknar tyvärr ännu medlemmar från Östra Finlands och Jyväskylä universitet samt Åbo Akademi.

torsdag 25 maj 2017

Rädd för AI? Data, intelligens och makt

Bild: Gaudencio Garcinuño 2011  CC-BY-SA
Finland ska bli världsbäst på artificiell intelligens. Vad man avser med artificiell intelligens är ofta ändå lite undflyende. De mest radikala tolkningarna handlar kanske om tänkande maskiner, som har ett medvetande och kanske t o m en egen vilja.

Intelligens handlar om, lärde jag mig i skolan, att kunna lära sig nya saker och anpassa och applicera kunskapen i nya situationer. Kravet på vad "tänkande maskiner" är, har i regel flyttats framåt an efter att tekniken utvecklats. Rätt länge låg definitionen, åtminstone för mig, nära maskininlärning, det vill säga att mjukvara kan lära sig av erfarenhet. Och det kunde ju Nokias mobiltelefoner redan för länge sedan. Datorer kan visserligen gissa och räkna ut sannolikheter, men de är knappast intelligenta för det.

Numera har det blivit vardag av maskininlärning i sig. Den har blivit synlig och den nya hypen i takt med att man insett att maskiner som lär sig inte nödvändigtvis är direkt intelligenta. Saker är vanligen så oändligt mycket mer komplicerade än de ter sig vid ett första ögonkast. I alla fall tror jag det står ganska klart att maskininlärning inte nödvändigtvis innebär intelligens och allra minst uppkomsten av något spontant självmedvetande. Det handlar om otroligt kluriga algoritmer.

I alla fall är generell artificiell intelligens ett paraplybegrepp för många olika inriktningar inom utvecklingen inom programvara och flera av dem är visserligen sådana, där man inom finska institutioner lyckats hålla sig ganska väl framme, såsom inom tal- eller bildigenkänning.

Det stora hotet kommer ändå ingalunda från dessa programvaror i sig utan från den dominerade oerhört naiva och okritiska inställningen till vad data och digitalisering ska kunna göra i vårt samhälle. Idéer om att data representerar verkligheten på ett oproblematiskt och direkt sätt och gör den mätbar och möjlig att styra och kontrollera spökar allt oftare. Men dessa idéer finns hos beslutsfattare och inte i datorernas inre. Att man förbiser problem med betydelser och tolkningar, felaktigheter och brister i data eller tror att man kan frånsäga sig etiskt eller strategiskt ansvar är oförlåtligt korkat och enkelspårigt.

Det gör en inte ett dugg gladare att man ser liknande tendenser till och med inom det akademiska. Bevara oss från alla indikatorer och mätare. Det kritiska tänkandet måste sitta mellan våra öron.


 Bild: Alberto Racatumba CC-BY.

söndag 14 maj 2017

Värdet av utbildning

“TIVI-O-AALTO unconference” by Hans Põldoja
 is licensed under CC BY 2.0


Det är ju så att vår ekonomi förväntas räddas av hög kompetens och export. Det förutsätter att vi har folk som har internationella nätverk och en vana att fungera i mångkulturella sammanhang. I Finland har vi exceptionellt lite invandrare och utlänningar. Det betyder att vi sannolikt också har färre människor ute i världen som vet ett jota om Finland och färre här i landet som har starka insikter och nätverk i andra länder och kulturer. Det här är saker som är en enorm betydelse: internationella nätverk och kulturell kompetens. Business is people är ett slitet mantra, men nog är det alltid en lägre tröskel att ha att göra med människor man känner, man förstår. Man kan till och med köpa för lite dyrare av någon man känner personligen och uppskattar.

Vi har också sett hur utlänningar i vårt land kan uppfattas som skrämmande och farliga, ofta på lösa boliner. Det handlar om fenomen som anses nya och främmande. Vi är socialt ett rätt försiktigt folk. Därför är det av ett mycket stort värde på många sätt, om vi kan skapa miljöer som inte är kulturellt homogena, hermetiskt slutna sannfinska rum. Det är en verklig tillgång att inte vara rädd för det annorlunda och främmande, utan att lära sig att kunna och våga tala främmande språk, kommunicera, försöka förstå och arbeta tillsammans.

År 2015 minskade antalet utländska studenter vid finländska universitet. Den riktningen är definitivt fel, men inom högskolevärlden har utvecklingen de senaste åren över lag gått i en god riktning. I synnerhet inom teknik och konst finns det mycket utländska studerande, vilket alldeles garanterat skapar en miljö för en god och mångsidig utbildning och personlig utveckling. Aalto universitet, Konstuniversitetet och Helsingfors Universitet är stora och har åtminstone inom vissa fält en internationell, intellektuell miljö som också motsvarar dagens arbetsliv. Huvudstadsregionen har å andra sidan annars också den mest kosmopolitiska profilen.  Det finns orter i vårt land där andelen människor med utländsk bakgrund är under en procent, varför det är ännu viktigare att universitet och yrkeshögskolor på andra håll i landet lockar till sig ens den handfull av utländska studenter det gör. Att ha en relation till en indisk eller kinesisk kollega (oberoende av var hen är verksam i framtiden) kan på sikt vara en viktig tillgång inom många professioner.

Att diskutera i termer av skattebetalare och kostnader för enskilda studenter eller examina och "vem betalar utbildningen" är otroligt snävt. Man missar ju helt att se på utbildningen och bildningen som resurser för hela samhället. Det sociala och kulturella kapitalet vid den högre utbildningen som nationellt kapital har ett värde i sig, men också ett ekonomiskt värde på sikt, om man studerar verkligheten lite utanför exceltabellerna. Det handlar om att skapa förutsättningar för välmående, diversitet och genom det framgång både individuellt och nationellt. Jag har oändligt svårt att begripa att liberala krafter i stället vill förespråka mera reglering och byråkrati. Dessutom med ytterst svag evidens. Varje utländsk studerande som tar sig till vårt kalla land är en gåva och en framtida tillgång som vi ska ta vara på, även om det inte syns på sista raden i år eller ens nästa år.







söndag 7 maj 2017

Hack4Fi 2017

Vinnarna Hobotram använde sig av intressanta arkivmaterial


I år hann jag med först på slutet av ett imponerande Hack4Fi. Hackathonet ordnades på Yle i en riktig tv-studio, så miljön var verkligen fin. Till mina favoriter hörde en historisk promenad med bild och ljud i Kajsaniemi, Wikidocumentaries, ett verktyg för uppladdning av bilder från Finna till Wikipedia och förstås vinnaren Hobotram. Också Micke Hindsbergs lek med Yles och Finnas metadata var tankeväckande, både historiskt och tekniskt. Det fanns många som jobbade med att färgsätta bilder med (även artificiell intelligens på hög nivå användes) och med kartor och geodata. Särskilt använda och inspirerande var tydligen dels Helsingfors stadsmuseums högklassiga foton, dels Yles öppna ljudfiler. VR förekom också i flera fall, men själv gladde jag mig åt att ljudet kommit med på riktigt, att man använder de digitala mediernas möjligheter att kombinera och integrera olika typer av medier. Det fanns faktiskt många fina idéer. Också Mannerheim och Gallén-Kallela inspirerade ett par projekt. Det lönar sig säkert att gå och kolla hackets webbsajt ännu lite senare, då flera hunnit ladda upp sina material.

Juuso Lehtinen gjorde också en fin restaurangkarta över Helsingfors 1909.
Nästa vore att lägga till biograferna från Kavis lista!

lördag 15 april 2017

Krigssampo



Att länka historien är en spännande tanke och ett imponerande pilotprojekt har också gjorts i och med den så kallade Sotasampo. Man har utgående från CIDOC CRM skapat länkar och visualiseringar, mellan massor av digitala källor från olika håll. Ambitionen att tillgängliggöra historien är god och man har också gått vidare från andra till första världskriget och ännu längre bakåt i tiden. Genom att länka källor och gå ända in på textnivå ger man möjligheten att hitta avsevärt bättre bland materialen. Den nya semantiska sätten att organisera informationen är dessutom ett steg från traditionell pappersvärld till en riktig digital kontext.

Samtidigt finns det åtminstone sett ur ett akademiskt humanistiskt perspektiv en del problem med projekten. Sotasampo kan varken anses fungera som forskningsverktyg ("digital metod") för vetenskapliga historiska frågeställningar eller som en vetenskaplig publikation inom humaniora. Den är snarast en sökhjälp och kan i bästa fall, om man har tur, avslöja mönster, kopplingar eller anomalier som kan ge upphov till vetenskapliga historiska frågeställningar. Jag tycker att det är viktigt att se skillnaden: den akademiska dimensionen med projekt som Krigssampo eller Osma Suominens alldeles vansinnigt coola Annif är helt och hållet teknologisk. Därmed inte sagt att de inte skulle vara relevanta och intressanta och kunna användas som viktiga verktyg i synnerhet inom minnesorganisationer.

Nu skulle det emellertid vara viktigt att man från finansieringshåll ser skillnaden mellan olika typer av projekt. I värsta fall kan vi ha en situation där pengar som är ämnade och tänkta att stöda humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning under den lockande och trendiga "digital humaniora"-etiketten i själva verket används på ren teknisk utveckling, vars betydelse för humanistisk forskning i värsta fall kan ifrågasättas. Själv är jag rädd att en sådan utveckling kan slå tillbaka riktigt illa både mot digital humaniora och öppen forskning. Om de knappa resursernas fördelning upplevs som orättvis och oskälig kommer taggarna fram hos också hos de bästa och mest framstegsvänliga humanisterna.

I bästa fall arbetar man förstås integrerat och tillsammans mot gemensamma mål så att den tekniska utvecklingen både föder ny humanistisk och informationsvetenskaplig teknisk kunskap. Att välja ut, organisera och dokumentera källor och material är inte lätt, allra minst om man vill göra vetenskaplig forskning på innehållet. Det krävs stora insikter både i källmaterialet och dess semantiska och kontextuella dimensioner för att kunna använda digitala metoder inom humaniora och samhällsvetenskap. Man måste till exempel kunna bedöma vad som saknas i materialet. Samtidigt hälsar jag med glädje den nya utvecklingen som de första stegen mot en genuin digitalisering. Vi har duktigt folk när det gäller semantisk webb här i Finland.