fredag 2 december 2016

Veckans tredje paneldiskussion

Sällan har jag harmat mig så mycket över att inte hinna på en konferens som nu i veckan, då Philosophy and History of Open Science ägde rum i Helsingfors. Lyckligtvis finns det inspelningar, men det är ju inte riktigt samma sak. Öppenheten känns som en megatrend, som går hand i hand med digitaliseringen. Samtidigt är det en nödvändig motrörelse mot den kommersialisering av information som följer digitaliseringen i spåren.

Jag fick ändå delta i ett annat evenemang som ordnades i anslutning till konferensen, nämligen årets digihist-seminarium. Temat var kvantitativ historieforskning, vilket var ett jättebra sätt att tackla digibablet. Även om det bara täcker en del av digital historia är det en viktig del vad gäller metod och man kommer snabbt in på många relevanta frågor. Jag hoppade tyvärr in först på slutet, men Aaro Saharis presentation som dels betonade vikten av att sätta Finland i sitt globala sammanhang, dels sökte efter digitalhistoria som ett sätt att knyta samman de åtminstone inom hans forskningsområde vitt skilda mikro- och makrohistoriska narrativen var intressant.

Som avslutning deltog jag i veckans tredje paneldiskussion för min del, denna gång leddes panelen av Mats Fridlund. Det som var trevligt var att det fanns folk från olika delar av landet och olika discipliner och det kändes åtminstone för mig, som att diskussionen blev fräsch. Jag hade åtminstone roligt. Att det var fredag eftermiddag efter en rätt galen vecka kanske bidrog, men jag fick i alla fall lägga ut texten om både forskningsdata och publicering i digital kontext.

Mellan varven stack jag mig in på universitetets nya museum i salen intill och det var verkligen en positiv överraskning. Rekommenderar varmt att man tittar in om man har tid.


Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve)

torsdag 1 december 2016

Dilemma

Kom att tala med en av ungarna om ett intrikat moraliskt dilemma i ett datorspel. Jag fick frågan hur jag skulle ha gjort i en situation där det gällde att rädda liv. Eller snarast vem man räddar i en situation där alla val kan ses vara fel, eftersom man kan rädda bara en av två personer. Spontant tänkte jag att inget vad någon gjort förut får spela någon roll, utan man måste alltid förhindra ett mord om man kan. Men sen insåg jag att "det enda sättet att hindra honom är att döda honom". Jag märkte dessutom att sonen resonerade framåt i spelet, han frågade sig vilket utgjorde en mindre risk för "byns invånare" i framtiden. Dels tänkte han tydligt konsekvensetiskt, dels hade han en bättre förståelse för situationen.

Det slog mig att det skulle vara intressant att veta hur majoriteten av människor valt i dylika lägen i spelet. Och att man kunde fundera över hur representativt det är för människors etiska syn. Spelar folk bara strategiskt eller kunde man lägga upp spel så att man kunde dra några direkta slutsatser om vad som anses vara rätt? Om man har spelare i miljoner, borde data ju berätta en hel del. Jag tänker närmast på om man med hjälp av artificiell intelligens kunde testa på att få fram förslag på hur autonoma fordon borde fungera i fall där människor inte hinner eller kan ingripa. Det skulle kanske också vara värdefullt om man kunde hitta en universell logik. Samtidigt finns det etiska val i att utvärdera och bedöma implementering av olika modeller. Etiken kan aldrig bli helt empirisk eller moraliskt ansvar upplösas genom passivitet.

Spel är bara spel och inte riktiga livet. Men ändå vore det intressant att veta hur och om människors spelstrategier korrelerar med deras val i andra typer av test eller kanske riktiga livet. I synnerhet eftersom människors val är mycket mer beroende av känslor och kontext än man vill tro. Det skulle vara värdefullt att undersöka spelsituationer, som på sätt och vis är mer lika verkliga livet är korta referat av hypotetiska situationer. Varav följer en annan intressant fråga: ska den autonoma bilen agera som en människa i en överraskande situation eller som majoriteten av människorna efter att ha begrundat alternativen i lugn och ro? Eller kanske som en etisk expertis och auktoritet bestämmer?

Det finns väl en hel del forskning om dilemman och min lekmannauppfattning är att människor i allmänhet till exempel belönar altruism och bestraffar egoism. Att det lönar sig att tänka på andras väl och ve och att lita på andra. Den som är uppenbart orättvis bestraffas socialt. Men vid supersnabb sökning hittade jag inte någon forskning som gjorts med maskininlärning i stora speldata.

På något sätt tycker jag det finns eller borde finnas en korrelation mellan allmänt vedertagen moral och till exempel lagstiftning i ett samhälle. Samtidigt är det kusligt sant att majoriteten kan ha fruktansvärt fel. Det handlar om en ständig förhandling i komplexa situationer. Även om det där svartvita ter sig lätt och lockande är det inte ett alternativ. Vi måste diskutera hela tiden eftersom världen förändras. Det som var okej för femtio år sedan är det nödvändigtvis inte i dag. Det är ganska ångestingivande och man kan förstå frestelsen att gräva ner sig i hundra år gamla värderingar. Men man får inte ge efter utan måste fortsätta diskussionen om vad som är acceptabelt. Hela tiden. Till exempel av och med en statsminister.





onsdag 30 november 2016

Historia på spel


Borgargardets flagga
tillverkad av Brundelius 1770.
Hfrs stadsmuseum
 CC BY 4.0


I Helsingfors pågår som bäst en enorm förvaltningsreform, med borgmästarval och omorganisation av hela förvaltningsstrukturen. Vad som oroar mig är att man möjligen av farten sanerar bort viktiga sakkunnigorgan som namn- och historiekommittéerna.

Vi har en ovanligt fin tradition av t ex hur man namngett gator och andra platser i staden med sakkunskap och helhetstänk. Den historiska kommittéen å sin sida har under många år fungerat som en slags redaktionsråd för de mycket fina böcker som kommit ut om stadens historia. Länge var ju den stora historik över staden som kom ut kring medlet av 1900-talet det enda storverk om landets huvudstad. Under de senaste åren har man tagit fram högklassig forskning om både tiden efter kriget och stadens första tider. Det handlar om massor av välskriven text av våra bästa forskare, ny forskning som samtidigt berättar berättelsen om Helsingfors. Arbetet är monumentalt och värdigt en huvudstad. Böckerna är dessutom snygga och fungerar perfekt som gåvor, men formatet gör kanske att de inte åker med på pendelresan. Samtidigt är samtliga delar så underhållande och intressanta, med mycket ny information, att de också väl kunde hålla som pocketversioner. Även annars kunde man ösa ur dem för kulturellt och pedagogiskt arbete både digitalt och t ex för utställningsarbete.


Det fina är ju att böckerna också kommer ut på svenska. Just nu väntar jag ivrigt på översättningen av Seppo Aaltos skildring av 1700-talets livliga Helsingfors och fortsättning följer ju med bidrag av unga kompetenta förmågor.  Själv har jag haft nöjet att följa med arbetet under ett antal år. Och jag hoppas innerligt att man inte slarvar bort sådana här viktiga, långsiktiga projekt i all reformiver. Det är småsummor och litet besvär för staden, men värdet av arbetet är bestående.


Julgransförsäljning, 1969. Foto: Rista Simo,
Hfrs stadsmuseum. CC BY 4.0

tisdag 29 november 2016

Finland 100 år och doktorskarriärer



I dag hade jag en rätt intensiv dag, som började med ett mycket intressant seminarium om att öppna det digitala kulturarvet. Själv fick jag dilla på om kulturarvets roll, vad öppenheten innebär (dialog) och lite också om rättigheter och metadata. (Se ovan.) Poängen var att vi måste förhålla oss med eftertanke till berättelsen om nationen, som dekonstrurerad kräver uppmärksamhet. Vi måste kunna erbjuda en öppen, inkluderande och mångfaldig ny bas för byggandet av en ny referensram för identitet. Vi måste måna om hur vi digitaliserar och presenterar vår historia, så att bilden inte blir skev. Vi ska inte ge tolkningsföreträdet åt föråldrade berättelser som endast skapar missnöje och bäddar för konflikter.

På plats fanns också Moa Ranung, som presenterade svenska Digisams direktiv för arbete med digitalisering. Mycket intressant och nyttigt. Frågan restes huruvida dylika råd skulle behövas också hos oss. Man konstaterade å ena sidan att mycket redan åtgärdats genom Det nationella digitala biblioteket, men att det å andra sidan kunde vara bra att formulera ett dylikt enkelt rättesnöre för kulturarvssektorn även hos oss. Vi hade också en ganska bra paneldiskussion om bland annat utmaningarna med att visa (ekonomiska) resultat, som ju är helt absurda i sammanhanget. Det handlar om att utnyttja eller inte utnyttja enorma resurser som redan finns.

Tyvärr hann jag inte stanna till slut, eftersom jag också lovat delta en annan paneldiskussion om karriärmöjligheter för doktorander. Den var också mycket intressant. Faktum är ju att det är bara en bråkdel av dem som disputerar i dag som kan räkna med en helt akademisk karriär. Samtidigt kräver det en hel del arbete och självinsikt att kunna identifiera sina kompetenser och marknadsföra dem.

Få utomstående har en klar uppfattning om vad en forskarutbildning innebär, egentligen. Det handlar om att kunna greppa stora helheter kritiskt och analytiskt och ro i hamn komplexa projekt. Och det är något som nog behövs i dagens värld. Men man måste kunna göra research på det man vill jobba med, se det från en potentiell arbetsgivares eller finansiärs håll, och inte bara lyfta fram sina egna forskningsmeriter.

En hel del diskussion väckte också frågan om huruvida man har någon chans att återkomma till det akademiska om man en gång lämnar det. Det verkar variera beroende på disciplin. Det är synd om det enda som räknas är antalet publicerade vetenskapliga artiklar, som massproducerats i rasande fart. All kunskap finns ju faktiskt inte inom universiteten  (ursäkta), som nog kunde vinna på att anställa folk som varit aktiva på andra håll. Också. Jag vill ingalunda förringa det viktiga arbete som görs av dedikerade forskare. De har, som sagt, också många mycket värdefulla kompetenser, som omvärlden tyvärr inte alltid uppskattar. All världens docenter är viktiga, oersättliga resurser i ett kunskapssamhälle som vårt.

söndag 27 november 2016

Open Science Forum och 1700-talet revisited









Denna vecka samlades närmare 200 personer från de nordiska länderna i Helsingfors för att diskutera öppen forskning och vetenskap. Under tre intensiva dagar behandlades allt från hänvisningar till och länkning av data, strategier för främjande av öppen vetenskap, medborgarvetenskap till och med planering av tjänster och kommunikation med forskarperspektiv. Sanningen är ju nämligen, att om man misslyckas med det sista, misslyckas man med alltsammans, eftersom pointen med allt liksom är att man ska göra det lättare för forskare att göra forskning av god kvalitet som dessutom bidrar till att göra världen bättre att leva i.

Samtidigt har digitaliseringen av samhälle och kommunikation ohjälpligt inneburit att vissa saker inom forskningen förändras och det är förstås alltid också mer eller mindre jobbigt. Man måste korva om i både arbetssätt och strukturer, utan att tappa det viktiga: forskarens och forskningens frihet.

I samband med Forumet presenterades vissa utredningar och evalueringar om hur fältet ser ut idag i Norden och Finland samt hur själva Initiativet för öppen forskning och vetenskap har framskridit. Kort sagt ser det ganska bra ut i Finland, dvs utvecklingen går åt rätt håll. Vi har goda förutsättningar att fortsättningsvis hålla oss i täten tack vare det breda samarbete som byggts upp inom forskningssektorn och bra infrastruktur. Själv tycker jag det är anmärkningsvärt och hoppingivande att så många ser styrkan i öppenhet och samarbete, trots stora utmaningar som lika väl kunde bädda för en negativ och splittrande konkurrens. I stället har vi ett gemensamt mål och en positiv tävlan, som faktiskt bär oss framåt.

Till exempel har vi i Finland på mindre än en vecka samlat nästan 2000 forskarnamn på en skrivelse, där man kan ta ställning för bibliotekens kamp mot de internationella mastodontförläggare, som med hjälp av sitt monopol ytterligare vill pressa forskningsresurserna. Forskarna är rätt långt färdiga att vända dessa kommersiella aktörer ryggen om de fortsätter med sina ojuste metoder, som bygger på forskarnas gratisarbete och inlåsandet av allmänfinansierade forskningsresultat bakom betalväggar. Jag har inte stött på en enda forskare ännu, som skulle försvara Elsevier, trots att vi nu löper en reell risk att bli utan prenumerationer vid universiteten. Måttet börjar helt enkelt vara rågat. De som idag forskar gör det nog oftast som ett kall. Motstånd mot kvantitativt mätande och förvridna och föråldrade strukturer gror på många håll. Forskarna vill forska och skapa ny kunskap. Få gör det och vill göra det för att producera kvantitativa resultat i citatindex, oberoende vad beslutsfattarna säger. Också de snikna kommersiella förlagens stil leder, tror jag, i längden bara till att allt färre orkar bry sig. Jag tror på att de djärva kommer att segra i det lite längre perspektivet. De som är öppna och generösa och som kanske också vågar ta risker i dag. De som är kreativa och hittar på nya sätt att forska och kommunicera sin kunskap.

Pdf-filer bakom betalväggar är faktiskt inte något effektivt kommunikationsmedel. Jouni Tuomisto har som ett alternativ presenterat en idé om kunskapskristaller (tietokide), som en sorts dynamiska sampublikationer där man sammanställer den aktuella kunskapen om ett ämne. Jag rekommenderar varmt att de som förstår finska kollar in Jounis presentation (33 min). Inom miljöhälsofrågor har man redan börjat på konceptet. Jag tror på hans idé. Det måste gå att bygga kunskap tillsammans. Det betyder inte att alla gamla lösningar skulle försvinna, men det behövs absolut nya, effektiva medier och metoder när mängden information exploderar.


Handelsmän och tjänstemän lät bygga sig fina hus
under senare delen av 1700-talet.
Följande sekel fick de fasader i empire.

På lördagen kunde jag åhöra Juha-Matti Granqvists efterlängtade disputation om borgerskapet i Helsingfors under tiden för Sveaborgsbygget 1748 - 1809, en del av det fina Sveaborgsprojektet.

Han har gjort ett verkligen grundligt arbete och utrett även det mindre borgerskapet och borgaränkorna under perioden. Hans poäng är att man inte bara kan skriva om handelsmän och elit utan att se helheten och dess dynamik. Detta är särskilt tydligt i Helsingfors, som växte mycket snabbt (Granqvist talade om kaos på 1750-talet) och som tack vare militärens starka närvaro hade en speciell näringsstruktur med stark polarisering mellan de förmögna handelsmännen (inklusive många av kronans tjänstemän) som hade möjlighet att förtjäna storkovan på det stora bygget å ena sidan och småborgarna som å sin sida kunde sälja t ex öl, sprit och enklare hantverk åt tusentals soldater.

En viktig diskussion fördes under disputationen också om änkornas ställning. Opponenten Kirsi Vainio-Korhonen betonade, att borgarens rättigheter ingalunda i utgångsläget upphörde då husfadern dog, utan änkan kunde gott och väl ta över dem. Juha-Matti Granqvist höll med om att änkorna berövades sina politiska rättigheter först 1758, men att näringsrätten hängde kvar längre. Också den politiska rätten fanns det ju vissa tillräckligt handlingskraftiga och förmögna änkor som vidhöll. Lagar tolkades ju ofta ganska pragmatiskt överlag. Som helhet var disputationen intressant och välbalanserad. Anu Lahtinen samlade tweets.

Både under och efter disputationen diskuterades också hantering av forskningsdata, som är utmanande på många sätt för historiker. Lite samma ämne tangerades i veckans revidering av Historia i en digital värld.


söndag 20 november 2016

Jyväskylä uni duktigt på öppen forskning




Jag har ett fantastiskt roligt arbete. Denna vecka besökte jag Jyväskylä universitet, där man ordnar en kurs i öppen forskning och vetenskap. Som en vanlig kurs med både föreläsningar och hands on, med aktiva och involverade forskare.

Helt fantastiskt, tycker jag. Och inte nog med det, man har också beslutat att biblioteket ska omvandlas till centrum för öppen forskning. Universitetet har också gjort en insats för att skapa effektiva rutiner för parallellpublicering. De erbjuder det som full service för forskarna, som helt befriats från att behöva ta reda på t ex förläggarnas villkor. Det innebär mycket arbete för bibliotekets personal och på andra håll har man uttryckt stora tvivel på att det ens skulle vara möjligt för de ansträngda biblioteken att ta så stort ansvar. Men Jyväskyläs resultat talar sitt tydliga språk, resultaten är närmast förbluffande, även om det har varit ganska utmanande att få en uppfattning om hur stor del av materialen är parallellpublicerade i publikationsarkiv och hur stor del av artiklar producerade av i Finland verksamma forskare är öppet tillgängliga på nätet överlag. Hur som helst går utvecklingen åt rätt håll.

Följande utmaning är att försöka få ordentlig koll på forskningsdata, varför jag också brukar fokusera på data då jag föreläser för forskare. Det risiga är ju att man sällan har några enkla svar, annat än att tänk själv, hellre före än efter, och fråga runt. Det handlar om komplexa saker, där man behöver många olika typers kunnande och samarbete för att saker ska funka. Inom en del discipliner funkar det redan och man kunde väl studera dessa goda exempel och se i vilken mån liknande lösningar går att använda på andra områden. Det är nämligen inte så, att skillnaderna alla gånger går mellan olika discipliner, utan de handlar ofta om typer av data.

Nästa vecka har vi en verklig megavecka för öppen forskning och vetenskap i Helsingfors. Nordic Open Science Forum. Då kommer vi att ha flera nationella och internationella projekt och organisationer som håller seminarier kring framför allt just forskningsdata.



söndag 6 november 2016

Allhelgonatankar

Schackspelet med döden. Täby kyrka.
Kalkmålning i valv 4 (valvanfang mot söder).
 Riksantikvarieämbetet. CC BY http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/16001000134384 



Det var egentligen i en diskussion kring Marcus Rosenlunds blogginlägg om döden före livet som fick mig att fundera på sorg på ett nytt sätt. Eller egentligen mera explicit formulerat. Nämligen det faktum att människan är en social varelse, som för att överhuvudtaget bli en människa behöver andra människor, kärlek, växelverkan och omsorg. Att man är sitt liv hittills, att alla erfarenheter, intryck och avtryck av andra människor faktiskt är en del av ens person, självuppfattning och upplevelse av världen och en själv. Medvetandet har många olika nivåer och aspekter och också enligt den nyaste forskningen är känslorna ett grundläggande element, som kompletteras av kognitiva funktioner. Liksom redan David Hume skrev om känslorna och förnuftet som två grundläggande element i sin avhandling om den mänskliga naturen.


Relationerna med för oss viktiga människor blir en del av oss, av vår person. Då en närstående dör är man inte samma människa längre, på sätt och vis. Något förändras i en, i grunden. Hume jämför förlusten med att förlora en arm eller ett ben.

Björn Vikström skrev i går om hur människor ofta önskar sig ett snabbt, helst abrupt, slut på livet. Man vill slippa all ångest och alla smärtor. Det är mänskligt, begripligt. Kanske det kan trösta de efterlevande om det går så, men chocken är nog något som sätter svåra spår.

Själv tänkte jag också lika förut. Att en oväntad död skulle vara det bästa. Men nu har jag ändrat mig, tror jag. Kanske en tid av förberedelse ändå skulle vara värd eventuellt lidande. För en själv, att kunna avsluta det enda liv man har. För de närmaste, att vänja sig, att få ta farväl.

Det är bara det att man inte alltid kan välja. I själva verket är det sällan man kan. Det är något som är allt mer främmande för oss presterande typer som har "superkoll" på allt. Att man inte alltid kan välja när och om man får barn, att man är frisk, att man orkar med det man vill orka, att livet överlag går som man vill, hur mycket man än kämpar. Och att få faktiskt väljer när och hur de slutar sitt liv. Lyckligt är det aldrig.

De spår man lämnar efter sig i andra människor är på riktigt. Och de blir kvar. Det är både smärtsamt och trösterikt. Att sorgen aldrig försvinner helt.