torsdag 29 oktober 2009

Biblioteksstrategi 2015

För några dagar sedan publicerades undervisningsministeriets nya strategi för de allmänna biblioteken. Strategin innehåller många bra poänger: vikten av högt utbildad personal (vilket vi verkligen har i vårt land) och att kommunerna ser till att kompetensen skall upprätthålls under kommande år då pensioneringarna blir många. Man betonar särskilt det ansvar professionella informatiker i biblioteken har för informationskompetensen hos skolbarn och -ungdomar. Det är viktigt att koordinera och planera samarbete mellan skolor och bibliotek.

Det är en mycket viktig poäng man tagit fasta på här. Det står helt klart att undervisning i informationskompetens, som innehåller saker som sökning, källkritik och frågor om upphovsrätter, är mycket viktiga. Frågan är egentligen om det är en lösning att lämpa detta ansvar på bibliotekarierna, eller borde biblioteken i själva verket undervisa lärare som sedan har pedagogisk kompetens att föra vidare detta till barnen? Eller borde man satsa på en ny utbildning eller ett nytt skolämne, som skulle innehålla en kombination av informationsförvaltning och pedagogik?

Mitt i allt detta kommer biblioteken att drabbas av personalbrist. Med nuvarande image och i synnerhet nuvarande löner kommer man nog att få se sig i månen efter tillräckliga mängder kompetenta bibliotekarier (som alltså dessutom helst skall ha läst pedagogik, utöver den annars också höga akademiska kravnivån).

Liksom inbesparingar i hälsovården, kommer snålande i utbildningsväsendet och bibliotek att slå tillbaka mångfalt om några decennier. Sjukvårdspersonalens ramaskri och strejk ledde till vissa resultat för några år sedan. Men tyvärr har bibliotekariernas krav klingat för döva öron. En strejkande bibliotekarie märks inte. Förrän om ett par decennier. Valperioder på 4 år är ibland alldeles för korta.

Vi närmar oss en tipping point i vårt samhälle, är jag rädd för. Det eviga rationaliserandet och omorganiserandet inom offentlig förvaltning och de patetiska försöken att där efterhärma "resultatstyrning" eller vad man råkat snappa upp på något ledarskapsseminarium, utan att fatta något om ekonomi eller vad den offentliga sektorns idé är (dvs hur man borde mäta dess resultat) börjar hämna sig. Dels börjar det vara dags för politikerna att kräva riktiga, kvalitativa och framför allt långsiktiga resultat av tjänstemännen och ordentligt lära sig att beakta helheter (inte inbesparingar), dels måste biblioteken fortsätta på den väg de valt än kraftigare: aktiv marknadsföring, hög kompetens, nya tjänster. Och så gäller det bara att hoppas att beslutsfattarna inser att det måste få kosta om vi ens tillnärmelsevis skall upprätthålla Finlands goda positioner på olika fronter. För det behövs bildning, språkstudier och informationskompetens, som bäddar för livsglädje, framgång och kreativitet. En god strategi räcker inte, det kostar resurser att förverkliga den.

onsdag 28 oktober 2009

Bokhistoria på SLS

Kursen i bokhistoria lider mot sitt slut. Den har lyckats bra, tycker jag. Bland deltagarna märks både bibliotekarier och studenter som intresserar sig för boken som media. Vi har haft fina föreläsare som berättat om allt från trycktekniker och bokband till läskultur och förlagshistoria. I morgon skall jag dra ihop trådarna och diskutera hur boken och trycktekniken påverkat vår historia. Och hur nuläget och framtiden ser ut.

Jag tror det är svårt att undervärdera bokens och tryckpressens betydelse i den västerländska historien. Vårt förhållande till den tryckta texten har präglat vår kultur och vår självuppfattning, vår bildning och vårt samhälle, i mycket stor utsträckning. Och då är det inte bara texternas innehåll man måste granska, utan också tekniska, ekonomiska och sociala faktorer kring mediekulturen man måste ta hänsyn till.

Detta har blivit särskilt tydligt nu då vi lever i en omvälvande tid med de nya medierna. Intresset för böcker och media, bokhistoria och informationshantering har också ökat kraftigt de senaste åren. I Finland håller vi en internationellt hög profil genom att den bokhistoriska världskonferensen Book Culture from Below SHARP 2010 hålls i Helsingfors, liksom den enorma bibliotekskonferensen IFLA 2012.

måndag 19 oktober 2009

Anti-kultur?

Jag noterade ett intressant reklamlakan vid Järnvägstorget i morse, en kommentar till Picassoutställningen Pablo på Ateneum. Ett betal-tv-bolag annonserar ogenerat: "Se inte på Pablo, se på Ronaldo". Det uppstår en mycket tankeväckande och intressant spänning mellan de olika fasadskyltningarna.

söndag 18 oktober 2009

Kulturallmänning och språksilon

I veckan sammanträdde arbetsutskottet inom Rådet för specialbiblioteken inför höstmötet nästa vecka. Rådet representerar en mycket splittrad sektor bland biblioteken, en sorts varia-kategori, där forskningsbibliotek samsas med storföretags, olika stiftelsers, organisationers och myndigheters informationstjänster. Samtidigt är det väldigt många experter inom olika områden som är beroende av specialbibliotekens tjänster. Alla bibliotekssektorer är under stor press på grund av statliga reformprogram, men ibland känns det nog som om specialbiblioteken skulle vara särskilt utsatta, eftersom fältet är så mångfaldigt att det är svårt att få en bra helhetsbild om deras funktioner och betydelse.

Just nu löper trenden mot centralisering och eftersom det är lätt att få för sig att folk nog kan googla fram info själva på nätet (där man kan förledas att tro att allt finns) är det lockande att tänka att man kan rationalisera med hård hand inom informationsförsörjningen. Vilket ju är urbota dumt. Både med politik och forskning är det ju precis som med matlagning: har man usel kvalitet på råvarorna, blir också slutresultatet dåligt. Vill vi ha forskning eller myndighetsberedningar som är baserade på googlande? Eller på information som är framtagen av professionella informatiker som arbetar i nära samarbete med kärnverksamheterna och känner till både branschen och substansen?

Nå väl, arbetsutskottets möte var i det stora hela positivt, inte minst för att Jarmo Saarikko från Metla satt upp en fin wiki-sida, Facebook-grupp och Ning-gemenskap för specialbiblioteken sedan senaste möte bara några veckor tidigare. Det har han till stora delar gjort på sin fritid, eftersom Rådet inte har några resurser, utan fungerar som ett frivilligt samarbete. Alla var mycket imponerade över wikin. Ordförande Janne Ranta från YLE kommenterade att det nog borde finnas information också på svenska.

Hoppsan. Trots att det var pinsamt att jag inte själv noterat detta, var jag glad att jag slapp påpeka det. Alla nickade instämmande. Sju par ögon vändes frågande mot mig. - Javisst, självklart gör jag det, så gott jag kan med mina rudimentära wiki-kunskaper. Så fort jag hinner. Om jag inte suttit där, skulle man säkert ha grävt fram någon annan finlandssvensk specialbibliotekarie i sinom tid. (Jag är fortfarande mycket tacksam för hjälp om en dylik anmäler sig till mig, ta gärna kontakt.)

Själv tycker jag mångspråkighet i wikiprojekt kan bli lite besvärligt. Fast inom Europeana viftade man bara bort det och menade att det i en wiki nog ordnar sig själv. Hm.

Ändå var det tur att jag var där. Och Janne Ranta. Vid många motsvarande tillfällen saknas den svenskspråkiga eller språkmedvetna person, som kanske med sin blotta närvaro påminner om språket eller som kan påminna om saken vid behov. Jag anser att det är så de största "domänförlusterna" går till. Man måste finnas på plats, man måste synas och höras om man skall bli beaktad. Och så måste man vara färdig att jobba lite extra (de andra i Rådet kan ju dela på arbetet på finska och jag inser att jag själv omöjligt kan hålla alla svenska sidor uppdaterade parallellt). Det går inte att ställa krav i en miljö som fungerar som allmänning och som bygger på nätverk, man måste göra själv.

Nätverkens största fiender är slutna silon. Att Partiet, som utkorat sig till svenskhetens enda räddare och bastion i Finland, måste använda sig av enskilda, självsuggererande seminarier för att kunna planera framåt och dess ordförande tappar självkontrollen när metoden blir ifrågasatt, är nog tecken på att den ideologiska konstruktionen börjar vackla. Nervösa förklaringar från samma person om varför enorma privata stöd till politiska partier är okloka att förbjuda, ger ett verkligen pinsamt och patetiskt intryck. (Föredrar faktiskt Stefans & Staffans förslag i Fritt fram om att dela de finlandssvenska fonderna i 10 000 olika fonder som kan betala ett litet bidrag var till Partiet. Det skulle orsaka mindre känslor av medskam åtminstone hos mig.)

Om man till exempel ser till fallet med Ekenäs bb och HNS-styrelsens olyckliga beslut, är det tydligt att den nationalistiska och romantiska idén om ett språkparti som garant för svensk service borde begravas om man vill arbeta effektivt för svenskan. Problemet var Samlingspartiet som mangrant röstade emot bb. Varför? Sannolikt okunskap och en ackumulerad "hoppsaneffekt".

Kunde det eventuellt ha gått på ett annat sätt, om fler borgerligt sinnade aktiva svenskar varit verksamma inom Samlingspartiet? Min personliga övertygelse är att man hade kunnat påverka beslutet effektivast så. Genom att sitta med på Samlingspartiets interna möten, föra fram synpunkter och sprida information om betydelsen av vård på svenska i ett tidigt skede av diskussioner och beredningar inne i partiet. Och uttryckligen inifrån, inte som ett utifrån kommande predikande krav.

Man måste tänka i nätverk. Vi kunde kanske se på det svenska språket och svenska ärenden som allmänning. För att citera Charles Leadbeater (för sista gången) behövs olika faktorer för att "We-think", dvs ett kollektivt skapande i stor skala, skall ta vid. Sannolikt måste man dessutom dela upp det hela i flera olika allmänningar, om man tänker på svenskan i Finland.

För det första behövs en kärna. Denna kärna (eller en del av dessa kärnor) är vad det som SFP är i dag borde bli eller kunna leverera. Det betyder att man borde ge upp idén om att hålla kontroll och makt inom ett politiskt parti (det är klart att man inte till framtidsseminarierna skaffar någon konsult som kastar den brandfacklan ...). Det behövs ett stoff och en idé som är möjlig att bygga vidare på. Den skall vara öppen, formbar, halvfärdig och smart. Inspirerande och utmanande, helt enkelt. Favoritexemplet i all litteratur är förstås Linus Torvalds första version av Linux.

Det andra som behövs är bidrag, arbetsinsatser. Det betyder att folk med olika bakgrund och olika kompetenser måste bli genuint engagerade. Arbetet måste kännas meningsfullt. I dag måste vi erkänna att ett politiskt parti i Finland knappast har förmågan att aktivera tillräckligt många människor på det sättet. Folk engagerar sig hellre i enskilda sakfrågor som de upplever som viktiga. Leadbeater ser det dessutom som mycket viktigt att gemenskapen eller nätverket är tillräckligt öppet och flexibelt. Man kan inte förvänta sig något av någon. Allt som sker, sker för att folk vill, just då, göra just det. I en gemensam diskussion kan man lösa svåra problem och prova på olika lösningsmodeller.

Ett annat kriterium är sammanförandet av människor, idéer, kunskap i den mångfald som skapas då vi-tänk uppstår. Det är en självklarhet att goda idéer inte föds ur intet. Kreativitet, innovationer och ibland även flow uppstår då man för samman saker på ett nytt sätt. Forskare arbetar allt oftare inte bara i team, utan också tillsammans i nätgemenskaper med delade informationsresurser. Nätet erbjuder många möjligheter till samarbete i olika former. Svenskfinland hotas av att bli en kulturell silo, där impulser utifrån ignoreras eftersom det inte (mig veterligen) finns någon explicit målsättning att hämta impulser utifrån och faktiskt anamma dem (då förstås med undantag att vi skall anamma ord från Sverige, såsom bänk och pennskrin istället för pulpet och penal).

Det är också till fördel om man sinsemellan kan dela upp arbetet i olika separata moduler. Skapandet av moduler, undergrupper eller projekt underlättas om arbetet organiseras eller koordineras. Ibland sker det genom att någon utövar kontroll eller makt, som indirekt godkänts av dem som bidrar. Ibland kan det också hända att dylika system blir i stort sett självorganiserande.

Problemet är att det inte går att bunta ihop "svenska frågor" på ett tillräckligt engagerande sätt för att det skall vara (den i praktiken enda) bärande idén för ett politiskt parti. Folk arbetar bäst för enskilda konkreta projekt, såsom Ekenäs bb. I synnerhet då många människor skall engageras. Och många människor måste engageras, för det finns för många bord där "hoppsan, vi glömde svenskan" kan ske obemärkt. Att agera utgående från en språklig politisk silo med vissa kvotplatser och ofta i efterskott klaga på att man blivit bortglömd är dålig taktik och synlighet med tanke på svenskan inom alla områden. Den massa som engagerade sig för Ekenäs bb hade svårt att nå fram, eftersom det saknades nätverk i vissa politiska partier.

Själv är jag rädd för att detta kan fortsätta, så länge Partiets skugga är närvarande. Att man i Partiet dessutom valt att ta strid för frågor som obligatorisk svenska i stället för att se till att skolan ger tillräcklig historisk och kulturell allmänbildning gör det hela än mer ledsamt. Ja, och förstås förutom den viktiga och ädla kampen för rätten att använda hur mycket privat finansiering som helst för politisk verksamhet ...

lördag 10 oktober 2009

Peppar i ögonen

Här om kvällen råkade jag hamna i en diskussion med några inflytelserika finlandssvenskar från näringslivet. På tal om behovet av strukturella och kulturella förändringar i vår ankdamm, kom jag att nämna det försiktiga finlandssvenska kapitalet. Svaret kom blixtsnabbt: " ... ja, så där som de här Papper och Peppar, menar du?" (lol) Vad kan man säga? Åtminstone har man ju nått över nyhetströskeln på finskt håll, senast i NYT-liite. Där verkar man ju åtminstone se och bejaka fondernas syfte.

Det är ju exakt just det som är poängen, att synas, höras och noteras. Efter att ha utforskat Peppar en stund, måste jag säga att jag tycker det faktiskt är ganska bra förverkligat. Vad gäller tidningen Papper vill jag ärligt säga, att jag helt tydligt faller rejält utanför målgruppen. Jag tror ändå att om man skall rädda det ena av de två projekten på sikt, så låt det vara Peppar. Satsa pengarna på att utveckla konceptet och grejer som Kulturhuset.

När man försöker tänka strategiskt måste man dels ha klara målsättningar, dels ha en förmåga att avgöra vilka medel som är de mest fungerande på lång sikt. Då det gäller att uppnå kulturella målsättningar (kvalitet och synlighet - helst i den ordningen) handlar det också om att kunna analysera den sk. hype cyclen kring tekniska innovationer. Vilka nya tekniska innovationer (och i förlängningen idag kulturella förändringar) är relevanta? Det var kanske inte riktigt lika klart 2005 som idag, att webben - uttryckligen webb 2.0-tekniken - är det som kommer att ha betydelse, inte en papperstidning. Det går inte heller riktigt att jämföra antalet papperstidningar man lyckats få att försvinna på stan, med antalet aktiva medlemmar i en community och bloggare, som dessutom skapar (gratis) innehåll och drar med sig sina vänner som användare. Att kommunikationskanalen fungerar åt båda hållen, så att alla kan producera text, är dessutom ett betydande tilläggsvärde.

Viktigt för de svenska organisationerna är att aktivera sig på webben och skapa nätverk. För det används redan i viss mån Facebook, där t ex flitiga litteraturvetare och -intresserade möts kring t ex Edith Södergran. Fortfarande hittas ändå inte någonting alls om man skulle vara intresserad av att gå med i något nätverk kring finlandssvenska frågor på den utmärkta nätverkstjänsten Ning (rätta mig om jag har fel!). En sökning på fotodelningssajten Flickr på orden "svenska litteratursällskapet" ger en träff (ett citat ut en HTF). Edith Södergran ger en enda träff på Slideshare, Magnus Lindberg ingen.

Förutom att skapa egna tjänster och sajter för "finlandssvenskar" (hur är det med rikssvenska ungdomar?), borde man alltså gå ut och utnyttja existerande internationella tjänster för att få synlighet. Som till exempel Wikipedia. Vad beror det på att finlandssvensk kultur finns bättre presenterad i den finska versionen, än i den svenska? Jämför t ex artiklarna om Fredrika Runeberg, eller notera att artikel om Markus Kåhre finns endast på finska. Om man ser till artiklar på svenska om litteratur kan man konstatera att sådana saknas helt om till exempel Tove Appelgren, Katarina Gäddnäs, Sanna Tahvanainen, Joakim Groth, Peter Mickwitz samt Mårten Westö, och artiklarna om t ex Elmer Diktonius, Solveig von Schoultz, Eva Wichman, Lars Huldén, Gösta Ågren, Kjell Westö, Hagar Olsson och Peter Sandelin är mycket rudimentära. (Jag vet att jag inte borde sitta och klaga på detta, utan i äkta wikipedia-anda skriva dem själv, men jag hoppas att någon med bättre kompetens kunde göra det!)

Jag menar att man genom synlighet på webben, där allt fler söker sin information och spenderar både fri- och arbetstid, kunde mäta ett slag av resultat på hur väl fonderna lyckats med sin verksamhet. Den andra, helt avgörande faktorn är kvalitet. Till en "fullödig" kultur hör också goda traditioner och att stöda dem. Därför bör man verkligen ta till vara de råd som kommit från kloka personer som Claes Andersson och Monica Ålgars: ge resurser till dem som länge arbetat mot låg eller ingen ersättning för publikationer som Ny Tid och Nya Argus. Man behöver inte överge beprövade kanaler för de nya. Man måste belöna egensinnigt och kreativt arbete som dessutom gett påvisbara resultat. Man måste belöna självständighet, förmåga till kritiskt tänkande och synliga, verkliga resultat av god kvalitet. Man måste se vad som är viktigt för en levande kultur.

tisdag 6 oktober 2009

Riksarkivet talar

Länge efterlängtade inbjudningar till dialog med Riksarkivet börjar äntligen dyka upp. I går samlades arkivsektorn till ett seminarium, där många frågetecken äntligen kunde rätas ut gällande det nationella digitala biblioteket. Det visade sig, att en stor orsak till att RA varit så restriktiva med att ge råd till de stackars små arkiven som blivit lämnade helt i blåsten med sin digitalisering, har haft att göra med att RA själv haft upphandling på gång, och därför inte kunnat gå ut med annan info än den som funnits i de officiella dokumenten. Frustrationen har varit mycket stor bland de mindre arkiven, och det återstår att se om och hurdana indirekta kostnader som kommer att uppstå på sikt på grund av att man tvingats göra snabba egna lösningar på olika håll.

En lättnad för många var ändå att Ari Rouvari generöst menade att KDK:s kundgränssnitt nog sväljer hurdan metadata som helst (i stort sett). Men värre är att det ju ingalunda löser problem med metadatas kvalitet. Tyvärr kommer man nog inte ifrån att mycket arbete måste göras i de olika arkiven för att man skall åstadkomma bra mappningar och i följden fungerande sökningar. Jag hoppas att man förstår detta på alla håll.

Senare i höst kommer Riksarkivet att ordna ett seminarium för forskare om digitalisering. Bättre sent än aldrig. Det är ett verkligt välkommet tillfälle till dialog om prioriteringar för digitalisering och samarbete som verkligen kan leda till mervärde.

Ännu önskar jag innerligt att man i arkivvärlden skulle se den potential som finns i användargenererat innehåll. Inte minst vad gäller metadata borde man öppna för allmänhetens berikande av beskrivande metadata. Det är fruktansvärt dyrt att göra av proffs. Plus att det ena ju ingalunda utesluter det andra, utan allt är hemåt, allt som kan öka sökbarheten på något sätt. Jag tror inte att en webbanvändare skulle uppleva det som svårt att tolka korrekt om man helt enkelt hade ett eget fält för taggar. Folk är inte så dumma som experter gärna vill tro (för att förhöja sin egen expertis …)

söndag 4 oktober 2009

Vi-tänk

Efter att ha blivit inspirerad på Europeanamötet i Haag (som jag skrev om här) har jag nu börjat läsa Charles Leadbeaters bok We-think. Han motto är "You are what you share". Rätt intressant är att han inte nämner Clay Shirky i sin litteraturförteckning, men nog i själva texten, då han positionerar sig i samma läger bland internet-åsiktsblock. Jag var själv lite tveksam, huruvida Leadbeater kunde komma med något nytt, just eftersom han verkar resonera så lika som Shirky. Men hittills har det gått bra att läsa, fast jag har inte hunnit särskilt långt ännu. Jag ville ändå skriva om de olika framtidsvisionerna Leadbeater nämner redan nu.

Den första gruppen av åsikter går ut på att internet överlag är helt överhypat, det handlar bara om ett nytt medium, men innehållet är i det stort det samma som i den gamla kulturen. Dessa synpunkter kan nog anses vara ganska överbevisade i dag, med tanke på de reella ekonomiska skeenden som är på gång som bäst.

Den andra synen går ut på att förändringar är betydligt långsammare än man tror, och att de förändringar vi nu ser inte ännu är riktiga och bestående. Det kan antingen betyda att man landar nånstans vid föregående tolkning, eller alternativt att vi ännu inte har en aning om vilka konsekvenser internet kommer att föra med sig på lång sikt.

En tredje ståndpunkt går ut på att internet redan påverkar oss och hela vår kultur, och det gör det på ett mycket förödande sätt. Googlandet gör oss dumma, kunskap är undervärderat eftersom information finns så lätt tillgängligt. Det leder till att vi inte har tillräcklig grund att utvärdera information eller se helheter och förstå sammanhang av olika slag. Snuttfifiering på bekostnad av bildning, kort sagt. Fördumning. Leadbeater avfärdar detta som nostalgi. Han anser att man måste lita på människors förmåga att tänka och organisera information själva, utan att lärare eller bibliotekarier hela tiden håller dem vid handen.

Leadbeaters egen syn hör till den näst sista, fjärde tolkningen. Den består egentligen av olika delar, säger Leadbeater, som vill ta avstånd från Chris Andersons ekonomiska och sist och slutligen materialistiska optimism. I stället vill han sälla sig till Shirky och dela hans djupt idealistiska, optimistiska syn på människors kreativitet, konstruktivitet och vilja att dela med sig av sina insikter och kunskaper. Man måste ju säga att det börjar finnas ganska många bevis för att de har rätt. Det räcker att surfa en stund eller använda sig av den utomordentliga StumbleUpon-tjänsten. Leadbeater är fullt medveten om att han är idealist. I själva verket jämför han sig med andra utopister i historien.

Den sista lilla gruppen utgörs av dem som förutom de stora, huvudsakligen goda effekterna av internet också ser hot. Enligt dem är framtiden mörk, vi lever nu i ett litet fönster av glad kreativitet och frihet ... innan de mörka krafterna tar över: hård ekonomisk kamp och storföretagens egoism kommer inom kort att förstöra allt det roliga och genom tekniska begränsningar att lägga beslag på allt från personuppgifter till fyrk.

Jag måste själv erkänna att jag blir lite kallsvettig vid tanken på vilken makt Google har eller kunde ha, om de valde en annan affärsfilosofi. Det är därför mycket viktigt att ideella stiftelser och den offentliga sektorn håller sig framme och stöder öppenhetsrörelsen och finansierar öppna plattformer och innehåll. Men entusiasmen och glädjen att dela med sig finns nog på många håll. Som Joachim Jardenberg skriver i Mindpark.