Thomas Rosenberg har på Hufvudstadsbladets sidor ondgjort sig över att SLS forskningschef Christer Kuvaja i offentligheten diskuterat nyttan av att använda begreppet "finlandssvensk" och använda det som norm. Att det sannolikt är en minskande del människor i dag som häftar sin identitet vid det begreppet, anser sociologen tydligen inte vara en orsak att nyansera diskussionen, utan tycker då möjligen att det är en god sak att det funnits en självklar koppling mellan det finlandssvenska inom forskning och politik?
Själv har jag svårt att förstå vad "finlandssvensk samhällsforskning" egentligen är. Handlar den om den del av Finlands befolkning som registrerat sig som svenskspråkiga, om svenska institutioner eller svenskan i institutioner i Finland ... eller är den bara gjord på svenska i Finland?
Jag är ingalunda expert inom samhällsvetenskaplig forskning, men jag brukar nog haka upp mig på att det just i samhällsforskningen rätt ofta anläggs ett beklämmande tydligt SFP-perspektiv på den forskning om t ex politik och svenska i Finland som når media. Jag anser att detta är en dålig sak.
Att forskningschefen vid SLS är färdig att problematisera begreppet finlandssvensk (identitet) anser Rosenberg vara anmärkningsvärt. För det första är Kuvaja tydligen en svikare och ett hot för Svenskfinland som privatperson? För det andra tycks det vara ett problem att personer som är anställda av SLS i offentligheten väckt diskussion kring språk, kultur och identitet och det svenska i Finland?
För det första är forskningschefens inflytande över forskningens innehåll vid SLS i praktiken ringa, linjerna dras upp av styrelsen och vetenskapliga kriterier är avgörande. (Läs mer här) Kuvajas forskarbakgrund torde däremot väga tungt då han uttalar sig om frågor kring språk och språkförhållanden.
För det andra visar de brandfacklor som från Riddaregatan kastats ut i debatten under det senaste året, att det just är på SLS där det finns en nyanserad, intellektuell diskussion, en öppenhet för debatt, initiativ och kreativitet, alltså intresse, glöd och iver att jobba med forskning i och kring det svenska. Så även om jag nu drar ganska mycket hemåt, måste jag säga att det är rätt bra jobbat av en 125-åring med en historisk barlast av kulturkanonskapare som få institutioner i vårt land.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag hör till dem som tycker att begreppet finlandssvensk och i synnerhet Svenskfinland är ytterst problematiska. Båda begreppen härrör ur en nationalromantisk idéflora där nog, oberoende om Thomas Rosenberg tycker att det är barnsligt eller inte, det finska fått stå som mot- och hotbild. Och gör det ännu. Det räcker med att läsa sms-insändarna och kommentarerna om Hbl:s artiklar på webben så märker man att kamp- och fienderetoriken är intakt.
SvaraRaderaPoängen är väl att vi ska vara väl medvetna om att vi rör oss i samma nations- och folkvatten som alla andra. Och vi ska inte för ett ögonblick glömma var de flesta av våra humanistiska discipliner har sitt ursprung - historia, folkloristik, litteraturvetenskapen (litteraturhistoria), just i ett särskiljande nationsbyggande projekt. Låt vara att man drog gränserna mellan öronen på folk snarare än ute i geografin.
Blicken riktas inåt och bakåt. Och det har den gjort sedan slutet av 1800-talet.
Ralf Långbacka talade om att man inte skall öda krut på att forska i den finlandssvenska "identiteten". Jag är faktiskt inte säker på han ändå avsåg att man skall fortsätta att ta den som för given, snarare tvärtom. När det gäller forskning måste man definiera sina begrepp, och som du säger Lisen har begreppet finlandssvensk en historisk kontext man inte kan frånse.
SvaraRaderaSFP-Rosenberg-Magma-logiken är, tolkar jag, att "den finlandssvenska identiteten" visserligen är en konstruktion, men att ifrågasätta eller ens diskutera den är det samma som att undergräva den, vilket är politiskt dumt (för SFP). Alltså skall vi helt enkelt tiga ihjäl det problematiska och låtsas som om vi fortfarande lever under 1900-talets första decennier.
Jag är ganska orolig för denna världsfrånvändhet som måste basera sig på gammaldags nationalistisk ideologi och/eller personliga maktintressen, eftersom det är så strategiskt dumt med tanke på den svenska kulturen i Finland. Det är ju inte någon intern SFP-Kasnäsprocess som behövs, utan större nätverk och samarbeten.
Men politisk får vi väl vad vi är värda. Dessutom kan kulturen räddas ändå.
Jag håller med om att vi inte är betjänta av finlandssvensk identitetspolitik av Thomas Rosenbergs märke, men som term är ju finlandssvensk väl etablerad och säger exakt vad det är fråga om = svenskspråkig finländare. Ralf Långbacka har rätt, man behöver inte ta det där med identitet så allvarligt. Människor har många identiteter, ju fler desto bättre. Också Christer Kuvaja verkar tro att om man är finlandssvensk får man inte vara något annat. Där hade jag nog väntat mig en mindre absolut identitetssyn av forskningschefen.
SvaraRaderaBästa Söderberg, tack för kommentaren. Mitt svar tycks ha försvunnit ut i cyberrymden ... Kontentan var ungefär: Jag tror inte någon i frågasätter att identiteter är subjektiva, mångfasetterade och kontextberoende. Poängen är enligt mig att man just därför borde undvika situationer där man tvingas kategorisera människor enligt identitet.
SvaraRadera