onsdag 2 juni 2010

Om Twitter

En del ”förståsigpåare” lär gå omkring och säga att Twitter inte är på väg i Finland. Jag har inte hört om några belägg för ett sådant påstående, men min fingertoppskänsla säger att användarantalet ökar stadigt också i vårt land. Att Twitter har haft sådant genomslag i omvärlden att Library of Congress fattat beslut om att ta till vara allt kvitter för långtidsbevaring måste ju ha sina randiga skäl.

En orsak till twitterskepsis är säkert att mediet inte är lika överskådligt som t ex Facebook. Det tar lite mer tid att lära sig. Det som för mig är intressant är att Twitter är, eller kan vara, betydligt mycket mer professionellt (de facto kopplade jag förra veckan min LinkedIn-status till mitt kvitter, det enda problemet med det är språket: mitt LinkedIn-nätverk är betydligt mer internationellt än mina följare på Twitter).

Att Twitter är mer proffsigt än Facebook tycker jag man kan se på att inkörda institutionella twittrare verkar använda mediet effektivare är andra sociala medier. Man har också konstaterat att Twitter idag är det snabbaste mediet av alla. Själv har jag på sista tiden börjat kolla t ex Yles nyhetsflöde via iGoogle betydigt mer sällan, för nyheterna kommer bums på Twitter, i realtid.

Bland åtminstone en del webbforskare anses Twitter vara en av de allra viktigaste medierna för att kommunicera med andra forskare, studeranden och också en större publik. Men det intressanta är att det är just forskningsrelevantinformation som rör sig på mikrobloggen. Men kan man säga något relevant med 140 tecken?

Det är just den extremt fragmenterade strukturen i Twitter som gör att mediet i början ter sig obegripligt. Forskning har visat att informationsstrukturerna på Twitter är mycket mer öppna än i traditionella bloggar. En stor del av kvittret innehåller nämligen länkar. Betydelser skapas och tolkning blir möjlig genom att man inympar kontext i själva kvittret. Ett annat sätt att ge koncis kontext är taggarna, de s.k. hashtags (varav min favorit är taggen som uppstod genast när Eyjafjalla slog till: #ashtag). Det minimalistiska språket, där det är omöjligt att utveckla en tanke längre än i två led, kräver en helt annan sorts läskunnighet: man måste komma över motståndet mot att klicka på länkar och bli kastad till okända webbadresser eller att avbryta sig för att göra sökningar. Som läsare kan man inte längra vänta sig att tankarna alltid leds av skribenten logiskt i rätt riktning, utan man är tvungen att själv vara aktiv som läsare och skapa texten anefter. Därför är det lite jobbigare. Men för mig står det helt klart att mikrobloggarna fyller en egen nisch.

2 kommentarer:

  1. Konstaterade att LinkedIn har följande val i Twitterinställningarna: "Share only tweets that contain #in".

    SvaraRadera
  2. Jo, jag övervägde en stund, men tänkte sedan att det bara blir ytterligare en sak att hålla reda på/glömma ... Men som idé säkert bra.

    SvaraRadera