fredag 18 juni 2010

Vad är det med 1800-talet?

I går kväll köpte jag lite musik på webben. Det var två album klassisk musik. Det ena komponerat på 1700-talet, det andra på 2000-talet. Plötsligt slog det mig att jag fungerar exakt på samma sätt i konstmuseer: konsten från gamla Egypten genom medeltiden och renässansen intresserar mig mycket, de är fulla av symboler, tolkningsmöjligheter, mysterier och är därför förutom vackra, också intressanta att studera. På sjuttonhundratalet börjar bildkonsten bli allt tråkigare, för att under 1800-talet för mig bli fullständigt stum. Det är först fotografiets genombrott som igen befriar bildkonsten. De däremellan rådande (national)romantiska strömningarna känns motbjudande, instängda och laddade av en förtryckande idévärld. Allt det mångbottnade försvinner och blir ett platt estetiskt-romantiskt bildgalleri. Det mesta av både bildkonsten och musiken under denna period eftersträvar "känslans renhet" och annat som för mig känns som irrelevant strunt. Det hänger ihop med ett borgerligt ideal där äkthet, sannhet och ärlighet är de bärande idéerna. Bilden, känslan, melodin, allt skall uttrycka en "äkta känsla", helst en ädel sådan. Den ska också göra det entydigt och direkt. Man försöker göra bilden till betydelsen. Funkar inte, för mig.

Mitt själslandskap hittar jag däremot just i t ex Lepo Sumeras underbara musik. Den västerländska konsten har, enligt mitt fullständigt personliga tyckande, efter de av världskrigen orsakade mycket svåra kriserna under slutet av 1900-talet sakta lyckats bryta sig ur den endimensionella kulturella diskursen som möjliggjorde att den ena galna diktatorn efter den andra kunde ta makten. Visst har våra samhällen fortfarande en hel del konstigheter och brister, men mångfalden och den skapande kraften ger styrka och åtminstone mig en viss tillförsikt inför framtiden.

4 kommentarer:

  1. Hej! Jag har ofta funderat över samma sak: varför är 1800-talet till synes så otroligt tråkigt...? Men efter litet granskning av det vetenskapliga fältet och dess uppkomst har jag varit tvungen att ändra åsikt. I förhållande till den vetenskapliga världsbildens skapande förefaller ruinromantiken etc. inte alls så platt längre, utan... jag vet inte riktigt vad, men iallafall mer tankeväckande än den kändes innan. Tiden för det "moderna genombrottet" har plötsligt blivit mycket spännande, fast jag förr ansåg den vara det mest tråkiga som funnits :)

    SvaraRadera
  2. Ja, jag har försökt mig en bit in på 1800-talet, men jag har nog svårt med det. Är inte vetenskaperna i sin tur samtidigt beklämmande positivistiska? Det är förstås klart att detta är verkligen orättvisa generaliseringar. Men ändå, den ryska skönlitteraturen är ungefär det enda jag orkar med, så där frivilligt ;)

    SvaraRadera
  3. Kanske det är just positivismen som påverkar parallellt med romantiken och andra värderingar som är så intressant: på något sätt har personerna vid universitetet på 1800-talet, åtminstone för mig under senare år, stigit ut ur sina schabloner och givit en mer mångfacetterad bild av sig själva... Många var ex. tydligt religiösa etc. Numera tycker man ju att det inte är "objektivt" att ha någon form av andliga sprittningar som vetenskapsman... Eller kanske jag bara ser saken för pessimistiskt :)

    SvaraRadera
  4. Mm, visst är jag ju extremt orättvis när jag plattar till ett helt sekel sådär. Det handlar förstås främst om den kontrast jag upplever på ett känsloplan mot "mitt" 1700-tal, där jag känner mig mer hemma och "avslappnad", trots alla den tidens egenheter ... Jag kommer liksom inte ifrån en irrationell angst när jag läser texter från 1800-talet. Och så är jag tydligen för lat för att sätta mig in tillräckligt. :)

    SvaraRadera