fredag 15 juli 2011

Primitivismen, vår räddning?

Kan man bedriva trovärdig samtidskritik genom att inte bemöta och analysera samtidsfenomen med analytiska resonemang, utan låta sig inspireras av fransk 1900-talsfilosofi och ta till bombastiska sentimentala utsvävningar i tryck? Under det senaste året har jag läst ett par svenska "pamfletter", som till skillnad från många av sina franska förebilder inte egentligen fäster sig vid begreppens betydelser och argumentationens stringens, utan är mer löst formulerade, men ändå väldigt pretentiösa essäer om den stackars olyckliga och missanpassade människan i vårt samhälle. Läsningar av Helena Granströms Det barnsliga manifestet och Eric Schüldts och Jonas Anderssons Framtiden ger mycket litet konkret att fundera över, inga egentliga redskap för tanken, vilket beror på en valhänt inställning till det analytiska tänkandet. Min oro är att detta återspeglar en större diskurs i det svenska filosofiska tänkandet.

I en postmodern anda låter man språket spela en framstående roll. Det väsentliga verkar vara att det låter djupsinnigt. Att definiera begrepp och förhålla sig konsekvent och analytiskt till själva språket tycks ändå inte upplevas som påkallat i den här diskursen. I boken Framtiden används Cheops pyramidbygge som en pendang eller jämförelse till eller metafor för digitaliseringen av vårt samhälle. Eller upplysningsprojektet. Eller den tekniska utvecklingen i allmänhet. Det förblir rätt dunkelt vad avsikten med den storstilade parallellen är, annat än att författaren inspirerats av någon bok om vårt eventuellt egyptiska arv. Genom att på detta sätt spela med fria associationer och diffusa allusioner strävar författaren troligen till insikt och djup i sin beskrivning av sin egen tidigare villfarelse om digitaliseringens välsignelser. Resultatet blir ett inkoherent svammel. Det hjälper liksom inte att kalla språket "mytologiskt". Det förblir dunkelt sagt. Det må förstås vara var och en förunnat att uttrycka sina tankar som man bäst vill. Lite kritisk granskning vore ändå på sin plats om man är ute efter att skriva kritik.

Båda böckerna är fulla av påståenden som är mycket generaliserande och provocerande. Som exempelvis ounderbyggda antaganden som att "(m)änniskan alltid har omfamnat det nya" (Framtiden s. 29) eller "Den stora lockelsen är att bygga så högt att du blir odödlig. Allt byggande handlar om detta" (samma bok s. 26). Dylika påståenden är närmast kränkande i relation till både det som stora konstnärer och tänkare gjort under de senaste seklerna, men också för alla de vanliga människor som verkligen kämpat för bra saker i sina egna och sina närmastes liv. I våra samhällen finns också en stark tradition av förändringsmotstånd vad gäller tekniska innovationer. De allmänna hurraropen låter fortfarande vänta på sig inför genmanipulerade odlingsväxter, liksom enveten kritik från många håll fortfarande framförs mot både mobiltelefoner och kärnkraft.

Man uttalar också lätt de mest märkliga tolkningar av människan i samtiden. Så som: "För att till fullo delta i kulturen krävs av människan ett omfamnande av auktoritet, omättliga materiella önskningar obekymrade om fysiska begränsningar och tron på det egna jaget som tillvarons nav." (Det barnsliga manifestet, s. 23) Exakt vilken kultur månne Helena Granström avser här och till skillnad från vad då? Det altruistiska "Naturtillståndet"? Miljöfrågor och etisk konsumtion ligger väl rätt högt på agendan för många människor i dag? Å ena sidan skriver hon om samtidskulturens infantilisering, å andra sidan är människor enligt henne för bundna av denna kultur. Lika definitivt deklarerar hon sedan att "(k)reativiteten är barnslig eftersom vuxenheten kräver av människan att den överges." (s. 59) Sällan har väl kraven på kreativitet och ständigt skapande, både i arbete och på fritiden, varit så explicit uttalade och uppskattade som i vårt samhälle just nu? Se så mycket fritid vi har och så mycket medel att uttrycka och förverkliga oss själva! Kanske inte detta skapande är tillräckligt "fritt" och "naturligt"? Granström upplever det tydligen som ett närmast oöverkomligt trauma att det naturliga språket, liksom varje annan form av kommunikation, har sina gränser i förhållande till erfarenheten.

Flitig name dropping övertygar inte om förträffligheten i dessa "analyser". Att på detta sätt höja motstridighet till djupsinnighet är intellektuellt svek.

Eric Schüldts sentimentala inledning i Framtiden (s.16-17) är fantastiskt naiv och felaktig ur alla faktiska perspektiv sedd. Att kalla den skönlitterär gör den inte mindre ohållbar. Texten fortsätter i samma anda, som en ström av bilder, där fakta och luddiga metaforer blandas med romantiskt färgade exkursioner i "naturtillståndet". En helt bekymmerslös och onyanserad användning av begrepp som modernitet och modernism gör att allt blir en flummig skönlitterär text, som ändå präglas av en sådan respektlös användning av språket, att trovärdigheten lider gravt. Lika fort som pyramiden förvandlas till en myrstack, försvinner logiken ur resonemanget om de förblindade massornas meningslösa arbete. Inte ens medförfattarens litteraturöversikt räddar den goda saken, som förlorats genom en dylik sentimental och irrationell ansats.

Det är möjligt att vädja till känslor om man anser det ha ett mervärde utan att för den skull pruta på stringensen i tanken.

Vad är det i vår kultur som är problemet och vilka är möjliga lösningar? Det får man inga klara svar på i dessa två böcker. Finns det inga regler eller begränsningar i naturen? Är natur alltid frihet och av människan "skapade" regler alltid av ondo? Är kultur och civilisation förkastliga? På vilket sätt skiljer sig 2000-talets svenska samhälle essentiellt från någon annan tid eller kultur? Varken Granström och Schüldt gör någon riktig systematisk eller kritisk helhetsanalys, de erbjuder inga egentliga lösningar (annat än Granström när hon säger att vi ska bli vuxna och "omfamna smärtan" i att allt inte är så enkelt som hon verkar tro att folk tror). De är lika hopplösa som Rousseau själv, argumentationen är lika löst baserad på känslor och vaga antaganden om den lyckliga vildens sorglösa tillvaro. Man frånser att en människa utan kultur inte är en människa eller tycker att detta är ett beklagligt dilemma.

På samma sätt förbiser författarna helt de positiva effekter på människans liv och leverne det senaste århundradets utveckling haft och ger dessutom sken av att människor i allmänhet skulle vara omedvetna, oreflekterande fångar av samhället och kulturen. Och samtidigt som man låter påskina att dessa skulle vara allt omslutande och monolitiska, är de tydligen så motstridiga att man kan säga vad som helst om dem. Riktigt så enkelt borde man inte göra det för sig, om man vill vara ambitiös och storstilad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar