lördag 23 juli 2011

Retorik formar tankar, föder hat

Gärningsmannen på Utöya var nationalist, en motståndskämpe, som tyckte han skulle rädda Norge. Det var inte terrorism, det var krig. Uppenbarligen visste polisen snabbt vem han var, de måste ha noterat han verksamhet som pågått i åratal på nätet. Han var uppenbarligen känd för sina åsikter. Hur kan han trots det ha kommit över vapen och sprängämnen i sådan mängd? Hur kan han ha lyckats med att planera och genomföra det han gjorde?

Den skrämmande orsaken är sannolikt den samma som gjorde att den spontana reflexen hos media var att börja spekulera i islamistiska terroristers inblandning. Den al-Qaidaretorik som odlats av politiker och media i åratal, som enligt vad jag förstått, minst lika mycket bidragit till att skapa ett internationellt "nätverk", som till att motverka terrorism, har gjort sitt. Stärkt av en våg av populism som sköljt över västvärlden har islam blivit det hotfulla "andra", som allt mer börjat kontrastera mot nationalismen - inte kristendomen, som under tidigare sekler.

Utan den retoriken skulle kanske polisen har prioriterat annorlunda, utan den retoriken skulle kanske extremnationalister inte byggt upp en sådan hotbild. Vi måste ge akt på hur vi talar, hur vi tänker.

3 kommentarer:

  1. Hmm. Snabba reaktioner är alltid knepiga. Men här tycker jag att du är farligt nära att dra några slutsatser som i förlängningen leder till obehagliga samhällen:

    "Han var uppenbarligen känd för sina åsikter. Hur kan han trots det ha kommit över vapen och sprängämnen i sådan mängd?"

    Man frågar sig, jo. Men vill vi ha ett samhälle som övervakar oss till den grad att storebror har koll på vad du skrivit på din blogg, och varje postning vägs på guldvåg när du söker vapenlicens för älgjakt eller prickskytte?
    Skall det vara licenstvång på att köpa koncentrerad gödsel? Id-koll? Hur är det med bensin? Lyspetroleum?

    "Utan den retoriken skulle kanske polisen har prioriterat annorlunda, utan den retoriken skulle kanske extremnationalister inte byggt upp en sådan hotbild. Vi måste ge akt på hur vi talar, hur vi tänker."
    (min fetning)

    Så sant, vill man ju säga. Men... vad är alternativet?
    Att ständigt reflexmässigt i alla sammanhang betona enbart det positiva med invandring och andra kulturer är sannerligen inte lösningen - det visar SDs och PerSunas valframgångar.

    (Det som gladde mig när jag i går kväll lyssnade på NRKs direktsändning var hur många som, redan långt innan bakgrunden var känd, betonade det individuella - att det var enskilda människor som var drabbade, och att de skyldiga var enskilda människor. "Efter detta måste vi se till att vara ännu tydligare med att ta vara på varandra, vara ännu mer glada i varann och vores sammfunn, visa att här i Norge är varje människa värdefull, och fruktan har ingen plats", ungefär.)

    Att "ge akt på hur vi tänker och talar" - det låter så bra, så oskyldigt. Vi är ju alla för allt gott och mot allt ont, right?
    Men ändå, litet kalla kårar ger det. Vem är det som besluter att vi skall vara högljuddare i vårt fördömmande av Pekka PerSus hustrumisshandel än Ismael Invandrares våldtäkt? Och hur skall vi ställa oss till Imam Invandrares hovsamt framförda åsikter om mindre nakenhet, mindre sprit och mer autonomi för familjer?
    Och ter sig kanske Ismael I:s brott än mer skrämmande och hotfullt av att det tigs ihjäl? Och när vi av artighet inte polemiserar mot Imam I om att vi nog vill fortsätta att snapsa, sola nakna och att individens rätt går före familjens - vilka budskap sänder vi egentligen?

    Det är farligt att skapa paralella verklighetsbilder. En offentlig för oss upplysta, fiffiga, goda människor som läser "hyfsade tidningar". Och en dold fylld med rädslor, hotbilder och hat på PerSu puben i Jakobacka.
    Bägge lika obalanserade och förljugna.

    Det är inga lätta frågor.

    SvaraRadera
  2. Det är ju exakt det jag säger: vilken etnisk, kulturell eller religiös bakgrund en brottsling har är irrelevant. Generaliseringar av typen "PerSuna i Jakobacka" eller "Imam Invandare" är exakt den typen av resonemang som jag menar skapar grogrund för att man inte ser människor som individer.

    Ett likriktat kontrollsamhälle vill väl varken du eller jag ha. Det betyder ändå inte att vapen och sprängämnen är något som behöver finnas fritt tillgängliga.

    SvaraRadera
  3. Det är en liten, men betydelsefull, skillnad mellan generaliseringar och fiktiva exempel.
    Men också generaliseringar är något man inte kan vifta bort eller bekämpa in absurdum - både den mänskliga naturen och vårt samhälle bygger långt på just generaliseringar - "studerande", "SFPare", "Gröna", "pensionärer", "gummi-pittar", "folkdansare", "företagare" "karelare", "akademiker", "småbarnsföräldrar" - i all oändlighet använder vi (och våra offentliga strukturer) etiketter som i många sammanhang lätt fungerar som generaliseringar. Och i vardagslivet generaliserar vi hela tiden - "närproducerat - bra", "hamburgare - ohälsosamt".
    Och det är väl inget fel med det? Så länge som vi är medvetna om att _en människa_ aldrig kan beskrivas fullt ut genom en etikett/generalisering/grupptillhörighet.

    Generaliseringar/etiketter _i sig_ är inte farliga (eller borde statistikcentralen läggas ned?), men försiktighet och eftertanke är viktiga.
    Speciellt en sak oroar mig: när etiketter får en utvidgad klang, slarviga konnotationer som inte ifrågasätts. Antingen för att det är fult att göra det ("Somalier har en så fin kultur. Och där sätter vi punkt"), eller för att vi "hyfsade goda människor" inte orkar, vill eller kan bemöta obekväma åsikter ("PerSuna är främlingsfientliga, det är rasism, vilket vi inte befattar oss med").

    Det här är så förbaskat svårt!


    (Nu när vi vet mer om Oslo/Utöya kan man väl lugnt säga att skärpt kontroll av vapen och sprängämnen i just det här fallet knappast hade haft någon betydelse. Han var förberedd med 10+ sidiga businessplans om bet-odling (för bomben), och mångårig jaktlicens och skytteklubbsmedlemskap (för skjutvapnen).)

    SvaraRadera