Journalistik, sociala medier och webb

Inspirerad av en del diskussioner de senaste dagarna ville jag tänk-skriva några reflektioner kring temat sociala medier och journalistik. Gällande journalistik är jag outbildad, men det senaste 18 månaderna har jag tillbringat flera timmar i stort sett varje dag med både sociala medier och webb, liksom med i synnerhet dagstidningar. Som kultur- och mediehistoriker kan jag inte låta bli att reflektera över den brytning vi genomlever och journalistikens sökande efter sin plats i det nya mediefältet. Men nog apologi för denna gång.  Utgångspunkten är frågan om hur journalister handskas med sociala medier. 

Social medier som källa och journalistiskt material

Sociala medier erbjuder ett sätt att få svar på frågor eller att få uppslag 

"Berätta mer"-frågor får jag med jämna mellanrum och tar oftast tacksamt emot. Ofta efterlyser man intervjuobjekt. Ett bra sätt att använda sociala medier tycker jag. Även om jag ibland undrar om det finns en risk för snedvridning.

Sociala medier sprider nyheter och ögonvittnesskildringar snabbt. 

Jo, det håller jag med om. Journalister kan och bör kuratera stoff i synnerhet i krislägen: vidarebefordra och länka källor som verkar bra, sträva till att verifiera och granska källorna, och också leta reda på motstridiga uppgifter och presentera dem, olika syner och tolkningar av kritiska händelser och på sätt motarbeta att de parter som får igång det mest massiva twitteruppbådet helt kan diktera omvärldens tolkning av vad som händer. 

Man ska inte undervärdera allmänhetens förmåga att skilja på redaktionellt producerat och bara vidarelänkat material, men man bör förstås vara mycket tydlig med skillnaden.

Diskussioner som autentiskt går över traditionella mediegränser

Är man lite rädd för det? Att ta en diskussion med en bloggare i en kolumn? Att ta in kommentarer från webbsidan till tidningen är fortfarande inte dialog. Man tar stor hänsyn till att alla läsare inte finns på webben och försöker snarare locka över användare dit, än tvinga dem. Är det då tidningen som upprätthåller gränsen  eller läsarna? Vilket är bättre med tanke på mediernas mer långsiktiga strategier? Lite fundersam blev jag gällande skoldebatten på Facebook vs den i Hbl som nog kunde ha varit mer integrerad. Här tycker jag journalisterna kunde ha tagit upp betydligt fler trådar än att det gick till personliga påhopp. I diskussionen fanns många påståenden som journalister kunde - och borde - ha byggt vidare på, verifierat och utrett.

Sociala medier speglar opinioner

En del åsikter hos en del människor förstås, men ser journalisterna förbi sina egna bubblor? Inside-grejer på Facebook kanske inte är nyheter värda journalistiska ansträngningar (jfr Arhinmäkigruppen). Det intressanta är då en grupp gör något "på riktigt", och då är det saken och människorna bakom som är värda granskning. Bloggar och diskussioner i bloggar kunde å andra sida oftare användas som källor. Hur många bloggar följer en redaktör i dag i allmänhet? Bloggar finns ju på alla områden, och de kan vara fina förstahandskällor i väldigt många ämnen, inte bara inom politik.

Sociala medier som objekt: Journalisten som marknadsförare/folkupplysare

Presentera sociala medier och teknik 

Appar och annan teknik som presenteras, forskning om sociala medier eller webbanvändning i längre artiklar eller kortare kolumner. Bör innehålla mycket fakta. Läser folk som inte är insatta utan att bara sucka, det skulle jag bra gärna vilja veta. Man tänker att det är naturligt att söka info om sådant på webben. Samtidigt kanske sådana artiklar gör tekniken mindre skrämmande för dem som inte alls känner till webben. Men läser de alls? Utmanande att finna rätt nivå på texten. Tycker man ofta lyckas imponerande väl.

Sociala medier erbjuder gratis stuff, att lyfta in innehåll

Att locka in folk på webben och visa vad där finns. Men på riktigt: vill jag läsa bloggcitat  i  papperstidningen som blänkare? Är det det jag betalar för? Tveksamt. Twitter? Tja, i undantagsfall. Helst då som widget eller kuraterat material på webbsidan. En tweet ska vara ganska bra för att vara värd att gå i tryck. Det finns förstås sådana. Men de bör helst får en kontext, inte bli tagna ur sin kontext.

*** 

Generellt tänker jag att det viktiga journalister kan göra är just att ge kontext, strukturera och lyfta fram relevanta saker ur flödet. Mervärdet kan bestå i bara detta, men framför allt i att proffsigt analysera, skriva om och bygga på. Hjälpa till att analysera och verifiera där diskussionen annars fastnar eller blir för kaotisk, filtrera fram samhällsrelevanta frågor. 

Jag märker att jag ovan skrivit saker som kan tolkas som motstridiga. Det handlar om sättet på vilket man integrerar material i journalistiska material, främst då papperstidningen. Poängen är egentligen att jag personligen skulle önska mer genuin integration och modig diskussion, men mindre lösryckta citat och plock.

Väldigt roligt tycker jag att ett specifikt fenomen är: irritationen. Folk irriterar sig på än det ena, en det andra. Jag hör definitivt själv också till dem.  Man har en väldigt klar känsla för hur saker borde vara i tidningen, på tv, i radio och på Facebook.  Eller egentligen reagerar man då något blir "fel", och då oftast med irritation. Fast ibland är det med glädje, över en ny insikt, en kreativ grej, ett nytt perspektiv. Formen och innehållet påverkar varandra och förväntningarna väldigt mycket. Då det gäller webb är journalistiken i vårt land fortfarande oftast väldigt textbaserad och "tidningsaktig".  Därför hör de datajournalistiska, ofta interaktiva, grejerna det bästa nya trenderna. Här borde tidningshusen faktiskt se upp så de inte halkar på efterkälken i onödan. Framtiden är nämligen den integrerade medians, och då bör betalmaterial göra sig väldigt, väldigt bra på webben. Inte bara vara sina föregångare på en skärm.