Ett viktigt uppdrag för journalisterna

Det tidigare omtalade PSI-direktivet gällde alltså ursprungligen myndigheters data i ett resonemang som handlar om dels demokrati, dels ekonomisk tillväxt. En målsättning har varit att slå hål på politikers och tjänstemäns idé om att de på något sätt skulle äga sådan data, som de av skattebetalarna satts att förvalta och därför också kan kontollera tillgången till. Den idén har stärkts av NPM-trenden, som pressat myndigheter till att söka inkomster och hantera så mycket som möjligt som "egna tillgångar" som ska kapitalieras på så många sätt som möjligt. En sådan logik är förstås mycket skadlig för hela samhället, men då det gäller effektiv informationsförvaltning är det en direkt katastrof. Följderna har jag ordat om rätt ofta i detta forum, tror jag.

Nu har regeringen påbörjat ett nytt program för att främja öppen information. Då man tänker på förbättrandet av myndigheters informationssysten, skulle det absolut viktigaste och sannolikt det effektivaste sättet vara att myndigheter i rask takt skapar elementära tekniska gränssnitt på så många system som möjligt och dessa gränssnitt publiceras centraliserat - Finland saknas pinsamt nog åtminstone på Wikipedias lista. Genom att närma sig hela problematiken med de besvärliga IKT-systemen ur ett dataperspektiv ("datalähtöisesti" är ett så bra ord på finska) kan man mest rationellt komma åt också process- och andra aspekter gällande den offentliga förvaltningens verksamhet. Att myndigheter får tillgång till varandras information enkelt - och ens inser vilken data som finns var - har visat sig vara ett bra sätt att få ner kostnader och göra arbetet smidigare (har jag hört påstås upprepade gånger, senast i Malmö). Därför har man också inom statens IKT-projekt inlett ett arbete för en plattform för att dela myndighetsdata.

En sajt det lönar sig att följa med är verksamhetens wiki, berömvärt till stora delar öppen. Även material under arbete kunde dock gärna vara mer öppet. Detta är något som gäller all förvaltning och sannolikt kommer också trenden att bli den i allt högre grad. Öppenhet i alla skeden vinner alla på. Kan tjänstemännens oro för sin egen arbetsro och tydlighet i ansvar för beslut vara orsak här, eller i vilken utsträckning handlar det egentligen om kontrollbehov och maktbegär? För om allt som inte uttryckligen är hemligt ska vara öppet - varför kommer vi då inte åt alla tjänstemäns papper och databaser?

Med större öppenhet kommer förstås mängden information att totalt explodera. Det har också varit en taktik man från öppendatahåll oroat sig för: att man dränker för tjänstemän och beslutsfattare känslig information i mängder av svårthanterliga data. Vem ska vakta, vem ska sålla och vems sak är det att förädla data och information så att medborgarna på riktigt kan hitta det som är relevant?

Svaret är: ensaksrörelserna och journalisterna. Framtiden ser annorlunda ut, något man märkt bland politiker och journalister, men man har lite svårt att greppa det hela. Världen med webben blir i grunden annorlunda. Individualism är inte automatiskt av ondo (som många verkar tro: "egoism", "allt åt mig genast nu", "brist på långsiktigt engagemang" - look who's talking), tvärtom kan det leda till empowerment, ökad demokrati och större ansvarstagande och engagemang bland gemene medborgare. Att folk blir specialiserade ("fragmentering") är snarast en nödvändighet, att man byter fokus nu och då gör att kunskap och perspektiv kan röra på sig. Att politiker och journalister ibland gapar av ångest har delvis att göra med att deras egen plattform för maktbruk (och levebröd) är i gungning. Detta gäller alltså även journalisterna och i synnerhet tidningarna.

Vi kommer alltså till en av journalistikens framtida grundutmaningar: databasjournalistiken. Journalisterna måste bli proffs på att också använda öppen data som källor om de ska behålla sin position som granskare av makten. Det innebär lite fortbildning för nästan alla och en hel del utbildning för många. Det gäller statistik, gruvdrift i data, visualisering och inte minst samarbete med programmerare - en konst i sig. Egentligen borde vi så fort som möjligt sätta upp en högskoleutbildning som innehåller samtliga dessa element. Jobb finns garanterat i framtiden.