måndag 30 september 2013

Det digitala formatet och tidningarna

Man hör ofta i dag bekymrade uttalanden om papperstidningens framtid. Papperskramare utropar än papperstidningens nära förestående död och förklarar densamma vara slutet för all journalistisk av värde, än svär man vid att papperstidningen aldrig kommer att dö, att man aldrig tänker överge den och att den är oersättlig som medium. För en del människor verkar själva papperet ha ett allt överskuggande egenvärde.

Det är klart att papperstidningen inte kommer att dö. Den kommer bara att vara jäkligt dyr, en lyxvara. Den som har råd att betala för att få hemburet en massa papper (av vilket man kanske inte ens vill läsa en bråkdel) kommer alldeles säkert att få det också i framtiden. Men sanningen är den, att det har väldigt lite med tidningarnas överlevnad att göra. Man blandar form och funktion. Om man inte ser till det faktum att medierna i dag i första hand är digitala och drar konsekvenserna av de nya informationsbeteenden det skapat, har man inte en chans att få det att gå ihop ekonomiskt. Eller en chans att påverka samhället som kritisk röst och fylla det journalistiska uppdraget. Det gäller att ta det digitala först och att lägga upp hela processen enligt de krav som finns på webben. Papperstidningen blir ohjälpligt en biprodukt.

Man måste kunna anpassa sin journalistiska produkt till en marknad där folk inte är beredda på att betala för information de inte vill ha. En marknad där konsumenterna plockar russinen ur kakan. En marknad där man är villig att betala för innehåll endast då det är mycket enkelt att göra och där innehållet är antingen av väldigt hög kvalitet eller extremt nischat. En värld där information och nyheter är en vara som finns i överflöd, och där man använder sig av nätverk, kontakter och filter för att sila i flödet.

Tidningarnas journalister har en fin kompetens i att producera text. Texter, antingen väldigt nischade exempelvis lokalt, eller längre analytiska texter som är resultat av granskande och grävande arbete, har en viktig funktion och de kommer säkert att ha en betalande publik även i framtiden. Den som vill har det på papper kommer som sagt säkert att kunna få det också framöver. Men för att det ska lyckas måste själva synen på vad tidningar egentligen producerar och hur det görs förändras. Det lönar sig inte heller att snegla för mycket på hur andra gör, tror jag. I stället bör man fundera över de egna resurserna och kompetenserna och fundera hur man kan få ut maximal nytta av det man har. 

Om vi bara fokuserar på att rädda papperstidningen och det av en redaktion fast sammansvetsade helhetspaketet (som dessutom inte är paketerat så, att det enkelt går att hitta följande dag om det är relevant för läsaren), då kommer vi att se en större tidningsdöd än nödvändigt. Det paradoxala är att för att kunna rädda papperstidningen, måste tidningshusen överge den mentalt. På riktigt, i grunden. Hela dess logik och struktur.






fredag 27 september 2013

Imitationens ädla konst

Hittade via kollegan Ilkka Levä fram till ett intressant blogginlägg av Juhani Risku om Marimekkodesign som anklagats för plagiat. Risku sågar de facto hela utbildningen. Han ser stora problem i designkulturen vid Aalto.

Levä påpekar att Helsingin Sanomat inte heller uppger sin källa då de skriver om saken. Vilket är minst sagt ironiskt, eftersom det i den konstnärliga diskursen inte normalt krävs att man explicit uppger sina källor för ett konstnärligt verk, men det verkligen inom journalistik och vetenskap anses höra till god ton, ja rentav vara nödvändigt för trovärdigheten.

Denna skillnad är intressant. För en historiker är det uppenbart att ingenting föds ur intet. Imitationen var en ädel konst fram till romantikens genikult. Också i dag är det många som gärna delar med sig av sina alster och ser det som en ära att bli lånade och citerade, så länge inte någon annan gör storkovan på ens arbete utan att ge erkännande. I den digitala världen blir kopierandet och "remixandet" så konkret, att allt fler ser och förstår att vi behöver det gamla för att skapa nytt. I det eviga tjatandet om kreativitet och innovation verkar man ibland glömma detta. Historia är viktigt. Arkiv är viktiga. Minnesorganisationer är viktiga. Vi behöver mer bra stuff att ta av om vi ska kunna skapa mera nytt som är bra. (Jag har också bloggat om imiterandet tidigare.)

Som Peter Buchert skrev i dagens Hbl i sin utmärkta kommentar (hoppas länken fungerar) till artikeln om klimatfrågan, handlar det om så mycket mera än "vetenskapliga fakta" här i världen. Om man förbiser människan och kulturen kommer man inte långt. Inte ens med mycket pengar och kalla fakta. Liksom man väl äntligen börjat luckra upp den skarpa linjen mellan kropp och själ i dagens biologiska och medicinska forskning, eftersom den leder till felställda frågor som är omöjliga att besvara, har man väl också inom ämnen som de ekonomiska vetenskaperna börjat ifrågasätta den überrationella, giriga och själviska konsumenten som aktör i systemet. Det finns kultur, det finns historia och det finns mänskliga, omätbara kvalitativa fenomen som inte kan förbises. Och de är lika avgörande. Utan humaniora intet.

Vilken skillnaden är mellan plagiat och imitation är sedan vetenskap i sig. Då kan man till exempel läsa Sanna Nyqvists forskning och fundera vidare på den saken ...

tisdag 24 september 2013

Självhjälp

Funderar över vad det är för skillnad på forna tiders bildningsideal och de nu populära oändliga självhjälpsguiderna. De har en hel del likheter. Men också skillnader.



lördag 21 september 2013

Open Science-seminarium på Alexandersinstitutet

I går hann jag vara med om en del av ett riktigt superintressant seminarium om forskningen och digitaliseringen vid Helsingfors universitet. Vi kom att diskutera många av de frågor som vi med Kenneth Nyberg också behandlar i Historia i en digital värld. En intressant tanke som dök upp var hur viktig kontexten egentligen är för både tolkning och källkritik. Då autenticitet har förvandlats till ett ohanterligt begrepp, får forskarna tillmäta kontexten en allt större betydelse. Vi kom till att inget är som förr, eftersom den digitala världen förändrat allt och skapat både verktyg och material på ett sätt som inte kan förbises - hur gamla eller avgränsade material man använder sig av. Vi måste ändå alla förhålla oss också till det som finns på webben.

onsdag 18 september 2013

En ny vändning

I kväll ordnades på Tölö bibliotek en intressant diskussion om det nya stora centrumbiblioteket som är tänkt att växa upp mellan Musikhuset, järnvägen, Sanomahuset och Kiasma invid det nya Medborgartorget i kärncentrum av Helsingfors. Jag hade nöjet att få leda en paneldiskussion om projektet, med involverade och sakkunniga panelister: biblioteksdirektör Tuula Haavisto och hennes företrädare Maija Berndtson, Maria Repo-Rostedt från Tölö bibliotek och kulturchefen och författaren Philip Teir från Hufvudstadsbladet.

Man kan verkligen säga att vi i Finland har en fin tradition och ambition inom bibliotekssektorn. Vi diskuterade mycket kring bibliotekets och biblioteksrummets viktiga funktion som ett gemensamt icke-kommersiellt rum, med lång tradition och stor betydelse för folkbildningen i vårt land. Finnarna är ett läsande folk som älskar sina bibliotek. Dessa står emellertid inför många nya utmaningar i dag. I takt med att informationen flyttar ut på nätet framhävs också bibliotekets funktion som fysisk rum. En stor utmaning ser jag själv i hur man verkligen ska kunna flytta ut sina funktioner på webben och erövra en position som en liknande plattform i den virtuella världen. 

Under diskussionen nämndes flera gånger Kulturhuset i Stockholm som en förebild som gemensamt offentligt rum. För centrumbiblioteket finns det liknande visioner, fast byggnaden ska vara lite mer bibliotek och lite mindre kulturell mötesplats. Men man betonar ändå vikten av mångfald och funktionen som källa till kunskap, inspiration och kreativitet. Förväntningarna är alltså rätt höga och jag är säker på att de kommer att infrias. Samtidigt återstår utmaningen i samhällets nya informationslandskap, där mera icke-kommersiella aktörer verkligen skulle vara välkomna också på webben. Men kanske kan en ståtlig byggnad och ett lockande rum i huvudstadens hjärta bidra till att hålla biblioteket inom människors medvetande som ett alternativ då det gäller att söka och skapa ny information.

lördag 14 september 2013

Den digitala utmaningen

I onsdags träffades Kenneth och jag för andra gången i livet. Vi skulle presentera vårt skrivprojektforskarseminariet på Riksarkivet. Det var rätt spännande, för ingen visste hurdan publiken skulle vara. Men den var trevlig och intresserad, trots att vi kanske provocerade lite. För vi tycker det är viktigt att diskutera vad digitaliseringen av vårt samhälle innebär för historiker och arkiv. Och för morgondagens historiker och arkiv. Och vad historikerna betyder för samhället, för den delen.

Jag visade också en del konkreta exempel på vilka problem en forskare kan ha med digitala material. Jag har själv kommit framåt i mitt formulerande av en del av problemen tack vare att jag läst Kirschenbaum och Manovich under sommaren. Jag har kommit till att vi tänker fel, när vi tänker att vi ska spara "information". Det krånglar till saker för oss. Jag får utveckla tankarna under hösten, då jag blivit ombedd att hålla en del föredrag kring ämnet. Deadline är den bästa musan av alla ...

 

måndag 9 september 2013

Nä, inte är det lätt inte

Vi har flyttat. Två (2) gånger anmält vår nya adress till Elisa.  I dag kom en räkning, omdirigerad från den gamla adressen. Med en påklistrad adresslapp som men en hastig blick såg ut att har ändrat också mottagarens namn.

Det är inte lätt detta med informationsförvaltning. I synnerhet adressregister verkar vara en utmaning i många organisationer. Eller så är det bara det som syns utåt. Hemska tanke ...

torsdag 5 september 2013

Nazifruar

Jag såg i går Gunilla Hemmings nya pjäs Nazifruar, som en del kritiker ogillat. Å andra sidan hade jag hört gott om pjäsen också, så det var rätt spännande att gå. Jag tyckte den var absolut sevärd. En svår pjäs att göra, både som text och scenproduktion, och resultatet är tankeväckande. Utan att älta det fruktansvärda i holocausten, tar man fasta på den svåraste frågan av alla: Hur var det möjligt?

Det handlar om skuld. Om hur människor vägrade att se eller ta till sig det hemska som hände inför deras ögon. Hur man ändå uppfylls av sin egen vardag, sitt eget liv och sina egna relationer. Hur man är också ensam är maktlös inför ett helt samhällssystem och en kultur. Och kanske hur en konservativ kultur möjliggjorde det - man tänker ju gärna att dagens vuxna och unga aldrig skulle böja sig för auktoriteter på samma sätt. Jag kommer osökt att tänka på kollegan Charlotte Vainios blogginlägg om kritisk hållning och ignorans - är det ett orimligt pris vi betalar för detta?

Ändå växer sig all världens extremrörelser, inte minst nationalistiskt färgade, allt starkare på grund av den alternativlösa och enfaldiga politiken som bedrivs i dag på många håll (inklusive Finland). I den kan man verkligen ana bristen på respekt och värdering av kunskap och bildning som ett av grundproblemen. Antiintellektualismen blommar kraftigt idag, och resultatet är ett oroväckande tunneltänkande, där man frånser många viktiga värden och domäner, med resultatet att också den allenarådande ekonomin själv blir bara sämre. Att man pratar fatalt mycket nonsens verkar inte störa.

Samtidigt är det samma skuld som vi själva möter i dag i Helsingfors i mycket lindrigare form och med brotten längre borta, varje gång vi ser en romsk tiggare på gatan. Bakom synen döljer sig kolossala orättvisor och bristande mänskliga rättigheter. Men vi är maktlösa i praktiken, känns det. Men hur nära kan sådana orättvisor komma och hur hemska kan de bli, innan man flyr?


Bilden är tagen från Kaupunginteatteri. Tyvärr hittade jag inte fotografens namn, som jag gärna angivit här.