söndag 10 november 2013

Exportprodukter

Det stod i dagens tidning om finsk utbildning som exportprodukt. Goda resultat i Pisa-undersökningarna har gjort att man tydligen börjar anse detta vara något man borde göra pengar på på annat sätt än indirekt. Enligt ledaren i dagens Hesari är det bästa man kommit på att man kan uppbära terminsavgifter för högre utbildning av utomeuropéer och östeuropéer. Problemet är väl att våra universitet och yrkeshögskolor inte alls befinner sig i samma kvalitetskategori som grundskolan. Fast det kanske inte dom förstår som kommer från andra sidan jordklotet, tror man möjligen. Eller förstår man inte det själv? Att internationella kontakter inom högre utbildning är något man på alla tänkbara sätt borde underlätta, så att globala kompetensnätverk som når ända till Finland kan skapas och underhållas?

Däremot tänker man sig enligt samma tidning tydligen att man kan försvaga gymnasiets allmänbildande karaktär. Vi kan ju alltid försöka efterlikna den svenska modellen, som visat sig så bra. Eller inte. I och för sig kan jag omfatta tanken om om att 18 ämnen är lite i överkant. Men att ämnen som under olika tider av de mest varierande orsaker råkat skrivas in i gymnasielagen skulle kvarstå som obligatoriska, bara för att man vill undvika att göra reformen till ett ärende för parlamentarisk behandling är ansvarslös politik. Att religion också i gymnasiet(!) skulle vara obligatoriskt, men inte samhällskunskap eller filosofi är minst sagt konstigt.

En av gymnasisterna kommenterar i artikeln att cellbiologin känns överflödig, den är inget man minns efteråt. Grejen är nu bara den, att vi dagligen bombarderas med ytterst skruvad information om till exempel vacciner, miljöfrågor eller skönhetsprodukter. Det är därför verkligen viktigt att tillräckligt många människor i vårt land kan genomskåda och kritiskt granska olika "fakta" som seglar omkring. Det kräver nog att man har viss kunskap och också har lärt sig vad vetenskaplig forskning går ut på. Det är kanske inte viktigt att man om fem år kan räkna upp alla cellens delar, men man måste kunna förstå att ingen undermedicin kan ersätta medicinsk vård för ens barn.

Om våra politiker och tjänstemän på riktigt anser det viktigare att medborgarna har fått sig (ännu en) dos av livsåskådningskunskap eller religion i gymnasiet, än att de förstår varför det talas olika språk i vårt land blir jag nog rätt betänksam. Är det faktiskt så vi värderar kunskaper i vårt land? Är det så att vi vill ha en tillräckligt jämnt sluttande nedförsbacke från de lägsta klasserna till de högsta utbildningarna? Och kvaliteten på det senare ska (av)säkras med att göra yrkeshögskolorna till aktiebolag med resultatansvar?

New Public Management handlar om att man vill styra med ekonomiska medel, det vill säga att man skapar konkurrens och en skenbar frihet för verksamheterna. Samtidigt avsäger sig den högsta ledningen en hel del av ansvaret och framför allt verklig substansmässig styrning och ledarskap. I stället för att samordna skapar man lätt kaos och ineffektivitet. För att ta yrkeshögskolorna som exempel: i stället för att göra upp en långsiktig och riksomfattande plan på hur och var folk ska utbildas till vad, måste skolorna själva försöka anpassa sig enligt bästa förmåga och hoppas på att följande finansieringsrunda ger tillräckligt med pengar, så att man inte blir tvungen att lägga ner och omorganisera verksamheten för mycket. Man anser väl till exempel att man gett universiteten "långa" finansieringsavtal på tre år, men då en forskarutbildning från början till slut tar typ åtta år, för att inte tala om hur länge det tar att bygga upp kompetens av internationell nivå, är tre år en skrattretande period. Vi borde tala om tio, tjugo år. Minst. Det är inte så här man skapar akademisk frihet eller högre utbildning av toppkvalitet, genom att tvinga högskolor att driva in kontanta pengar eller arbeta kortsiktigt under hög prestationspress med hopplösa projektarrangemang.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar