söndag 4 maj 2014

Humaniora i trotsåldern

Digital humaniora har kommit in i ett intressant självreflekterande skede. Förra året samlades man i Boston för att diskutera "The Dark Side of Digital Humanities". Diskussionen verkar har varit livlig också på Twitter (här och här). Som Matthew Kirschenbaum senare skrivit handlar det om att man konstruerar ett nytt område, som inte riktigt passar in någonstans. Man drivs kraftigt av en hel del hype, DH har blivit ett "buzz word" som alla ska hålla på med (för att få pengar). Detta väcker förstås irritation och det är all orsak att ägna frågan kritisk granskning. Överdriven optimism och tilltro till nya fantastiska forskningsmetoder leder antagligen inte till någon revolutionerande ny kunskap. Eller som Adam Kirsch formulerat det, något bittert:


The computer can tell you that titles have shrunk (and you hardly need a computer to tell you that) …  but it takes a scholar with a broad knowledge of literary historythat is, a scholar who has examined the insides and not just the outsides of literary and artistic worksto speculate about the reasons titles shrink, and why it matters.

Kirsch har givetvis en poäng: Humanistisk forskning och ny kunskap föds inte med en knapptryckning och inte utan stor substanskunskap. Stor data ger oss ofta svar som insatta personer "redan visste", och dumma frågor ger dumma svar. Samtidigt missar Kirsch en annan poäng: Varför skulle man inte ta fram bevis, när man en gång kan göra det? Ibland kanske svaren är oväntade och faktiskt kan leda till nya frågor och den vägen till helt ny kunskap? Den tankegången viftar Kirsch bort. Han ser att humaniora i grunden är hermeneutiskt, det kräver tolkning och kreativitet osv. Han har förstås rätt och jag är den första att medge behovet av tolkning och kritisk granskning av digitala metoder. Men då han beskyller digitalhumanister för att falla för en "naiv historisk materialism", då man menar att de nya medierna faktiskt förändrar både kulturen och forskningen är han nog själv lite naiv. Kulturen är alltid också materiell och medierna påverkar oss på många sätt. Både läsande och skrivande på dator är åtminstone tillsvidare mycket annorlunda än på papper. Varenda forskare är beroende av mjukvara och dataresurser vid sin forskning. Och de påverkar faktiskt.

Kirschenbaum anser det viktigt att inse att det handlar om en konstruktion, digital humaniora. Som vi konstruerar som bäst. Och det är viktig att man granskar fenomenet kritiskt, i synnerhet när forskningsfinansieringen numera ser ut som den gör. (Det samma gäller förstås i hög grad också undervisningen.) Jag anser att det är viktigt att dels utveckla digitala metoder inom humaniora (som är en på många sätt utmanande sak), dels försöka öka förståelsen för vad digitaliseringen av vår kultur innebär (vilket är en annan sak). Den första aspekten, att också forskare inom humaniora allt oftare har digitala material och metoder som delar av sitt arbete, är ett ofrånkomligt steg vidare. All humaniora är redan "digital". Det handlar därför mera om det andra: att som forskare vara medveten om vad det innebär. Och det innebär varken att frånse mediernas betydelse för kulturen och forskningen eller att köpa alla nya tricks med hull och hår.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar