onsdag 26 juli 2017

Sol, innovation och förändring

Absoluta förutsättningar för framsteg är utbildning och en fri grundforskning som bekostas av samhället. Det glöms tyvärr ofta bort i nyliberala floskelresonemang. Men hurdan är en vettig modell för samhällets finansiering och hur ska samverkan mellan beslutsfattare och forskare se ut? Samlingspartisten Sirpa Pietikäinen skrev nyligen ett blogginlägg, där hon lyfte fram vikten av att man för dialog med forskarna för att kunna göra faktabaserade beslut. Att forskarna bör kunna vara fria och kritiska och att man ska kunna lyssna till vad de har att säga. Men ofta ter sig inställningen till forskningen tyvärr annorlunda, som att det är forskarnas viktigaste uppgift att leverera färdiga lösningar som ger ekonomisk nytta eller annars bara skapa renommé för Finland genom att placera sina institutioner på internationella rankinglistor.

Numera ges en del av forskningsfinansieringen till riktade spetsforskningsprojekt, det senaste påhittet är det så kallade programmet for flaggskeppsfinansiering, vars syfte är att "föra samman högklassig kompetens från olika områden i internationellt konkurrenskraftiga forskningskluster. Med deras hjälp ska forskningens kvalitet höjas och dess genomslag förbättras. Klustren bidrar också till vetenskapens förnyelse. Programmet reformerar strukturer och arbetsmetoder och det sammanför de duktigaste forskarna och andra aktörer som håller hög vetenskaplig nivå och eftersträvar den internationella toppen."

Varför och hur forskningen ska förnyas är ett litet frågetecken för mig personligen. Däremot har det varit utmanande att faktiskt åstadkomma att forskning leder till ny lönsam och vettig verksamhet. Samtidigt som t ex Cleantech i teorin och formellt är ett viktigt område, bråkar man om huruvida det är vettigt att som i regeringsprogrammet nästan utgå från att hållbar energiproduktion främst handlar om biomassa (vilket forskarna inte anser är hållbart). Politiskt vill man (centern) ju gärna att skog, torv osv ska vara en värdefull råvara i framtiden. Lite som kolen i USA.

Sen har vi otroligt duktiga forskare på solenergi, inte minst Hele Savin, som också nyligen fick "innovationspris". Savin jobbar bland annat med materialforskare och har utvecklat solpaneler på många sätt. När man mäter och anger effekten på solceller utgår man från direkt ljus som kommer rakt emot ytan, en situation som inte minst i länder som vårt leder till ganska irrelevanta siffror och också kanske en teknologisk utveckling som inte är optimal. Savin har i stället satsat på att utveckla celler som kan tillgodogöra sig ljus som kommer från upp till 70° vinkel genom att hindra reflektion tack vare en nanostrukturerad yta. Bland annat. Genom att strunta i hur man numera formellt mäter effekt, har hennes team tagit fram en mycket bättre lösning.

I en radiointervju  berättade hon nyligen att det är svårt att få existerande inhemska företag att ta de nya lösningarna i produktion, trots att de bevisligen är bättre och teknisk genomförbart. Så till den grad förändringsmotvilligt har det varit att Aalto universitetet måste starta en egen firma.

Om innovationer inte kapitaliseras på i vårt land handlar det nog inte alltid om att forskare inte skulle bry sig eller vara aktiva. Felet kan också sitta i företag eller politik.

Här är förresten Savins installationsföreläsning från i våras.


söndag 16 juli 2017

Ideologi

För ett par dagar sedan höll jag på att säga upp Hbl-prenumerationen på stående fot. Det gör mig rasande att Husis under åren kastat ut kolumnister som Klinge, men i denna dag betalar arvode för dynga som Lillrank skriver på ledarsidan. Hur många kloka yngre människor skulle det inte också finnas, som kunde skriva reflekterande texter som bygger på fakta istället för strunt. Dagens tidning gjorde mig igen lite mera välvillig. Kevins text känns som vanligt rätt.

Länge har jag tänkt att vänstern har haft en svårighet i det förändrande samhället, socialdemokraterna uppnådde sina viktigaste mål för flera decennier sedan och kommunismen dödförklarades lite senare. Vad Kevin berör är högerns kris som är minst lika beklämmande, och som kanske ger vänstern luft under vingarna igen. Om något, är det just nu den traditionella borgerligheten som är politiskt om inte heldöd, så åtminstone i full intellektuell koma. I Finland har man skurit ner inom bildning och forskning och i USA anser majoriteten av högern att högskolor och universitet har en negativ inverkan på landet. Vad som återstår är marknadsliberalism och finansvälde. I Finland har avregleringen bland annat lett till svårigheter för småföretagare. En bildad, frisinnad höger verkar ha allt svårare att göra sig hörd inom högerpartierna. Det ser allt mer sällan ut att handla om (med)borgerlighet eller att göra det bästa för samhället som helhet. I stället vill man införa marknadsekonomi och gynna storföretag på så många domäner som möjligt, oberoende av om det finns förutsättningar för en fungerande marknad eller inte. I själva verket har vi på sätt och vis en ökad höger-vänster polarisering på gång, samtidigt som nya mittenalternativ dyker upp och växer sig större (de Gröna hos oss eller Macron i Frankrike kunde väl ses som sådana).

Så jag kanske, kanske, fortsätter med Husis lite till. Men jag önskar man skulle faktagranska också kolumnerna. Det är ju sådant man betalar för.






lördag 15 juli 2017

Att gå sin (egen) väg

Världen är på många sätt en ångestingivande plats i dag. Hoten som tornar upp sig vid horisonten är varken få eller små. Det känns som om vi skulle behöva stora, drastiska förändringar i snabb takt, men vi är fångade i ett trögt och bångstyrigt samhällssystem och en kultur som spelar konservativa, ogina och egoistiska krafter i händerna.

Det är också många saker som blivit bättre. Senast i går jag gladde jag mig åt hur mycket mer färgglada och mångfaldiga, samtidigt avspända och harmoniska, mina hemtrakter blivit. För tjugo eller trettio år sedan var det här landet ett mycket homogent samhälle, med starka normer för hur saker skulle vara. Det bara var så, helt enkelt. I Elantos butiker fanns det ungefär äpplen, bananer och apelsiner i fruktdisken, siskonkorv, lördagskorv, potatis, lök, morot och makaroni (eller spagetti, så hette pasta på den tiden) och kanske tre sorters mjölk. Det var det. Alla vara likadana blekfisar och såg på samma tv-program. Grannskapets familjer var i stort alla likadana. Visst fanns det mycket som var bra på den tiden också. Men nog var det snävt. Tryggt och snävt. Så mycket mera frihet vi har i dag, så mycket mera att välja mellan och så mycket mera kvalitet. Kvalitet i vad vi kan äta, dricka, njuta av konst och kultur, vetenskapens  och teknikens framsteg och större kunnande och kompetens på otaliga områden. Och snart har vi kanske till och med Västmetro! Jag minns att jag såg den inritad på stadsplanerna på 1980-talet ...

Trots friheten är samhället ändå på sätt och vis hårdare nu. Trots att vi i teorin har så mycket mera resurser är det ont om pengar och man måste skära ner, minska på tryggheten, öka på kraven. Vi har inte råd, det finns inte pengar. Snabbare studier, mer effektivt arbete, i det oändliga. Och då handlar det inte om att vi skulle göra det för att rädda vår planet, utan på att vi måste upprätthålla illusionen om ständig tillväxt och på att allt mer handlar om att pressa pengar ur systemet. I synnerhet ur det gemensamma, den offentliga ekonomin. När man låter kvaliteten och substansen komma på undantag, och bara ser på siffror kan det inte gå annat än fel i längden. Det gäller både enskilda företag och helheten.

Att vara en människa som arbetar med konst och kultur är inte så lätt idag heller. Här om dagen skrev en ung kille en bra insändare om saken i Hbl. Om hur reflektionen, långsamheten, eftertanken inte har något "värde" och hur det återspeglar sig på en ung människa. Hur vårt samhälle ändå är intolerant och enkelspårigt på ett mindre synligt, mer lömskt sätt. När medier och beslutsfattare okritiskt övertar populistisk retorik, när allt sinne för proportioner försvinner, när man stirrar på det man har precis framför sig och låter det skymma allt annat, allt som är lite längre bort i tid eller rum. När man på riktigt tror att det enda som räknas är det som kan räknas. När beslutsfattare vägrar ta ansvar. När studiestöd ersätts med lån.

Hur viktigt är det då inte att vi har människor som ställer sig en aning utanför. Människor som lugnt och sansat granskar saker och ting. Hur värdefulla är de inte för vårt samhälle? Människor som gör annorlunda.

(Förresten, beställ nya Plir!)