fredag 22 september 2017

Biovetenskaper och öppen forskning

I Sverige har de molekylära biovetenskaperna vid KTH, Stockholms och Uppsala Universitet samt Karolinska Institutet organiserat sig till ett stort SciLifeLab-nätverk redan år 2010. Det innebär att man har möjligheter att bygga infrastruktur och tjänster på ett koordinerat sätt. Inte helt oväntat har också datahantering en allt viktigare roll, med allt vad det innebär, från kontroll av tillgång och uppföljning till samordning.

Om ett forskningsprojekt enkelt genererar sex terabyte data om dagen och vi har hundratals projekt, inser man snabbt att här finns vissa utmaningar med både arbetsflöden och informationsförvaltning i allmänhet. Det talas om system som kan skalas upp till 96 yottabytes (96 miljoner miljoner terabytes, om jag förstått rätt ... ) Hur kan man processa, dokumentera och arkivera alla dessa data så att de faktiskt är FAIR, alltså findable, accessible, interoperable och reusable? Så är också biovetenskaperna de som faktiskt har egna informatiker som jobbar tätt tillsammans med forskarna, en modell som jag hoppas kunde sprida sig till andra vetenskaper i takt med att samtliga får mera dataintensiva delar.

Förra veckan besökte jag SciLifeLab i Uppsala och deltog i en workshop om öppen forskning. Vi fick höra om många otroligt spännande forskningsprojekt och om viktiga internationella samarbeten såsom Elixir. Väldigt intressant verkade också Scipion-projektet, där man utvecklat metoder för att hantera och dokumentera arbetsprocesser med data som går igenom flera olika steg och flera olika mjukvaror. Sådant är helt avgörande för att en forskningsprocess ska vara genuint möjlig att upprepa.

Vad gäller öppen forskning ser det ut att börja röra på sig i Sverige, då man på olika håll satt igång projekt för att främja utvecklingen (KB, VR). Saken är ju nämligen tyvärr den, att ska forskningen bli öppen behövs också både policybeslut och satsningar på att utveckla infrastruktur och processer inom forskningens administrativa och organisatoriska strukturer. Och även på detta seminarium märktes att det finns en stor förståelse för nyttan av öppenhet och en vilja hos många forskare att främja open science. Men det behövs förutsättningar och strukturer och dessa kräver både resurser och koordination.



lördag 16 september 2017

Finlands forskning 2030

Undervisnings- och kulturministeriets pågående vetenskapsstrategiarbete drog igen till sig min uppmärksamhet, då två forskare skrivit ett skeptiskt inlägg i Suomen Kuvalehti. Jag reagerade allra först på deras starka försvar för den enskilda forskarens självständiga arbete. "Betydelsefulla vetenskapliga idéer är ofta resultat av ensamt arbete", skriver de utan dess mer belägg. Själv är jag benägen att tänka att även om detta historiskt sett kan vara sant, är det sannolikt allt mer sällsynt att forskare inte skulle vara i ständig samverkan och ständigt samarbete med varandra och idéer födas just i samarbete. Vetenskapen har helt enkelt blivit så komplex. Men visst är det viktigt att erkänna och räkna med ett det också behövs uppslag och insikter som faktiskt föds i skallen på enskilda individer och ibland säkert som resultat på långa tider av grubblande och funderingar. Bara att formulera en tanke eller fråga kan vara väldigt svårt.

Det andra jag reagerade på i skrivelsen var den negativa inställningen till medborgarvetenskap (eller medborgarforskning). Det känns ibland som om forskare medvetet missförstår öppenheten. Intressant läsning utgör på denna punkt också utlåtandena om det nya förslaget till en ofråntagbar rätt till parallellpublicering, en lag som redan finns i bland annat Frankrike. Det är helt klart att det finns lägen då öppenhet är problematiskt eller oetiskt, men dylika halmdockor som snarast känns som försvar av elfenbenstorn, gör mig lite ledsen. Att som skribenterna i SK påstå att främjande av medborgarvetenskap skulle innebära att "forskning behöver allmänhetens acceptans" och att en sådan tanke skulle vara både "absurd och farlig", gör mig bekymrad över skribenternas uppfattning om vad de håller på med och vilken position de har. Vad är det för vits att hålla på med klimatforskning om den inte har någon som helst acceptans, om vi inte behöver kämpa för att den får det? Behöver inte till exempel medicinsk forskning förhålla sig till allmänhetens etiska uppfattningar? Jag blir lite förbryllad.

Samtidigt måste jag medge att håren nog lite reser sig i nacken på mig också, då jag läser konsulternas sammanfattning av den öppna brainstorming som ordnats på webben. In smyger sig tendentiösa frågor om val av "fokusområden" och "spetsar" för forskning. Är det inte lätt i praktiken lika med politisk styrning? Det är något man inom det Europeiska forskningsrådet varit mån om att ta avstånd från. Även Finlands Akademi talar tappert om kvalitet som det enda kriteriet för finansiering. Man borde också akta sig för att börja dilla om kommersialisering och innovation i sammanhanget. Det är alldeles på riktigt företagens uppgift. Ministeriet och staten bör värna om grundforskningen, alldeles så som Jeff D. Sachs med eftertryck sade på Open Science Fair nyligen. Och den måste vara fri och så öppen som möjligt.



fredag 8 september 2017

Open Science Fair






Bara måste börja med att presentera lokalen i Aten. Konferensutrymmet var en upplevelse för sig. I en perfekt värme med växlande solsken och fullmåne, befann vi oss på taket av staden. Eller närmare bestämt det splitternya Stavros Niarchos Centret, där bland andra det grekiska nationalbiblioteket håller på att flytta in. Den där Stavros var förresten ingen särdeles trevlig typ, och det måste vara med blandade känslor man tagit emot bygget. Frågan är om den grekiska staten kommer att klara av kostnaderna. Men just nu är den en strålande sevärdhet, arkitektur som bäst. Så fin att också president Macron trängde sig dit till konferensarrangörernas stora förtvivlan. Arrangemangen blev utmanande, men avklarades rätt bra, tyckte jag. Fast jag åkte innan Macron dök upp.

[Texten fortsätter under bilderna]



Det är Renzo Piano, italienaren bakom Centre Pompidou,
som planerat det nya kulturcentret. Det har en för en finne inte helt
främmande kulturcenterlook.

Från taket, åttonde våningen, ser man åt alla håll,
både havet och Akropolis, inte helt fel.
På taket finns ett glashus, där plenum hölls.


Det kluriga är att husets tak sluttar in mot stan och i sluttningen finns en fantastisk
park med doftande örter och träd av olika slag. Man kan alltså också promenera upp.

På taket var det också kvällsjoga ...


... fast inget för den med höjdskräck.





Konferensen var också på annat sätt annorlunda. Den bestod också av flera riktiga workshoppar där man diskuterade och arbetade. Till och med drama användes som metod. Vargen åt upp mormor som saknade forskarID men drack sedan gift, då flaskan saknade metadata. Publiken vrålade av förtjusning.

Också stora och svåra saker diskuterades. Man märkte bibliotekariernas närvaro. De är som goda krafter i världen, det var samma känsla jag hade på IFLA i tiden. Goda feer. Mycket humanism, medmänsklighet, handlingskraft och tilltro till bildning och kunskap. Men man märkte också att det fanns en stor mängd strategibabbel och stora pengar och prestige på spel. Och frustration och kritik mot tröga maktstrukturer. Till och med cynism. På alla nivåer talades det både om oroande utveckling med tanke på öppenhet och samtidigt verkar man allt tydligare mentalt helt ha begravt alla H- och citatindex och gamla system för vetenskaplig kommunikation. Förlagsdrakarna ses som helt omöjliga att bli av med och på samma gång som helt överflödiga. Stämningen är konstig. “I decennier har vi sagt att det öppna publicerandet är självklart, att ändringen är i full gång. Och ingenting har hänt.” Och ändå har mycket hänt. Men det är klart att vi inte på EU nivå kommer att kunna tackla upphovsrättsfrågan. Lobbyn är för stark, spelet för fult. Men det kan ske på den nationella nivån. Bland andra bibliotekarierna har gett sig fan på det, och allt flera forskare och politiker sällar sig till trupperna.


Jag tror att det är en värdefull analys som gjorts av Knowledge Exchange om olika aktörers intressen inom vetenskap och forskning. Det är viktigt att bena ut vad vi egentligen strävar efter. Det handlar inte om annat än rim och reson, om att skapa en rationellt fungerande värld för kunskapsbygge och -spridning. Den gamla eran är slut.


söndag 3 september 2017

Artificiell intelligens som löfte och hot

Intelligens betyder, enligt Wikipedia, mental förmåga; förmågan att utifrån givna grunder avsiktligt utveckla sitt tänkande. Till intelligensen räknas vidare, enligt samma källa, vanligen förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning. Allt detta kräver anpassning, revidering och flexibilitet. Med artificiell intelligens menar man ofta maskininlärning, där en dator antingen testar sig fram i att lösa en komplex uppgift eller lär sig att lösa uppgifter utgående från stora dataset som innehåller exempeldata. Ett exempel på det senare kunde vara bildigenkänning, där man t ex ger en dator tusentals bilder på en katt och sedan låter datorn hitta katter på andra bilder. Ett exempel på det första, en sorts problemlösande algoritm,  kan man se på den ganska skojiga videon nedan.





I går hade Hesari en rätt bra översikt av digitaliseringen, om hur de nya medierna påverkat oss (och temat fortsatte i dag med en artikel om barn och meddelandetjänster). Det är lätt att se att den enorma datamängderna som uppstår i kombination med maskininlärning tillför ännu ytterligare nya dimensioner till digitalseringsprocessen i samhället. Man ser både möjligheter  och hot. Så har man också nu försökt enas om gemensamma principer. Temat har också blivit ett politisk buzzword. Att maskininlärning är nödvändigt för att kunna utnyttja de stora och röriga datamängderna vi har är självklart. Man arbetar också på EU-nivå målmedvetet för att skapa klara ramverk för arbetet med stora datamängder.  En annan samhällelig effekt som diskuteras är hur arbete, och då i första hand "intellektuellt" medelklassarbete kommer att förändras. En del människor oroar sig för att vissa jobb ska försvinna nästan helt t ex inom nyhetsförmedling. Själv tror jag att vi snarare kommer att få mera förädlande och anpassade nyheter (t ex lokalt) men inte att det journalistiska arbetet försvinner. Tvärtom kan arbetsuppgifterna bli mer intressanta och mindre belastade av rutiner. På den här punkten är jag optimist; visst blir det omorganisation, men den kan leda till mycket bättre effektivitet och kvalitet för gemene medelklassdonare och också för kunderna.

Det som är viktigt att förstå tycker jag däremot är att "artificiell intelligens" lär sig av existerande data och då vi talar om data som härstammar från människor är den påverkad av ifrågavarande kultur och hur data samlas in. Den innehåller alltid tolkningar och luckor som datorn riskerar upprepa och i värsta fall blåsa upp. Vårt samhälle som det ser ut nu och dess representationer i datamassorna är kanske inte alls det vi vill mångfaldiga och förstärka. Snedvridningar kring genus eller olika samhällsgrupper är problematiska; människor som är marginaliserade och inte syns lika mycket i data riskerar bli än mer marginaliserade om vi glömmer materialets och metodens begränsningar. Därför är de tänkande, kritiska människorna fortfarande viktiga i loopen. Vi kan uppnå fantastiska nya insikter och få otroliga hjälpmedel, men att datorer skulle ersätta människan ser jag inte.

Nora Hämäläinen skriver i dagens Husis om hur diskussionen i kommentarsfälten slumpmässigt verkar flippa ut i hatdiskurs. Det är ett fenomen som jag själv också funderat över. Vissa troll är bottar, men andra är klart människor som sprider sin ångest och ilska på webben. Det skulle vara värdefullt att kunna se mönster och förstå vad som exakt händer och försöka rucka på kontexten och söka metoder att bromsa fenomenet. Just för att göra det erbjuder maskininlärning utmärkta hjälpmedel och forskning pågår. Det skulle för övrigt också vara en viktig uppgift för journalister att (som man gjort i Sverige) gräva fram de personer som är aktivast (de är inte så många som de verkar) och ställa dem till svars i offentligheten och visa på deras eventuella ekonomiska och politiska bindningar. Detta faller helt klart inom journalistikens uppdrag, eftersom dessa mycket aktiva personer måste anses vara offentliga och deras aktiviteter och motiv av allmänt intresse.

Gällande framtiden vill jag nog vara positiv. Vi kan vinna otroligt mycket inom till exempel medicinsk forskning när dessa metoder ännu utvecklas och data blir tillgängligare. Vi kan förhoppningsvis också hitta effektiva sätt att föra samhället i en bättre riktning och till exempel förhindra utslagning. Eller kanske kan vi, som Timo Honkela visionerar, förbättra kommunikationen och hela samhället som helhet och också radikalt så att vi kan undvika konflikter och ge alla delaktighet.



lördag 2 september 2017

Ofelbarhet

De finska myndigheterna är ofelbara. Och gör de misstag korrigeras felen av domstolarna. Och lagen är alltid fullständigt rättvis och perfekt och tar i beaktande alla situationer i den snabbt föränderliga världen. Och lagberedningen är alltid mycket grundligt och sakkunnigt gjord. Och alla laguppslag är alltid baserade på fakta och heltäckande sakkunskap och strävar enbart till det allmännas bästa.

Resonemanget har enligt en del debattörer inte några svaga punkter. Inte en enda. Och tydligen inte heller enligt regeringen. Inga brister någonstans, någonsin.



Man blir förstummad. I bakgrunden kan ju inte finnas annat än stark auktoritetsträngtan och intellektuell lättja. Det är skrämmande att se hur långt människor är villiga att gå för att hålla fast vid att låta bli att ta personligt ansvar. Att medge att ingenting någonsin är så enkelt som det ser ut verkar oändligt svårt. Eller att strukturell rasism existerar och är en sak som har skadliga effekter.

Det finns otaliga möjliga situationer då det finns behov att ge människor skydd, trots att staten inte gör det. De människor som gör sådant idag har redan gjort ett aktivt, medvetet val och en stor insats. Jag tror inte att de skräms av hot om straff. Tvärtom kan de bli ännu mera provocerade att ställa upp mot ett orättvist system. Och jag tror inte heller att dessa personer gömmer eller hjälper brottslingar och terrorister. På riktigt. Personer som sysslar med sådant kan man alldeles säkert sätta dit redan med nuvarande medel.

Just nu önskar jag bara denna regering så långt pepparn växer och hoppas att vi kan uppnå en vändning, en konstruktiv och positiv inställning, narrativ och politik, där man genom medmänsklighet tacklar problem på ett rationellt sätt. Jag vet inte längre vilka de "finländska värderingarna" är. Jag hoppas att de västerländska står pall hos oss i alla fall. Till dem hör rationalitet och respekt för mänskliga rättigheter i alla lägen.