söndag 24 mars 2024
Det andra hemska språket
lördag 16 mars 2024
Omdömet i processen
I veckan var det festseminarium på Helsingfors Universitetet och Nationalbiblioteket för att hedra Kristiina Hormia-Poutanen, som nu går i pension efter en lång karriär. Seminariet rymde många perspektiv på kunskap och vetenskaplig kommunikation. Det var framför allt jätteroligt att återse många kära vänner och bekanta jag mött och arbetat med under årens lopp, fast jag hann prata bara med en bråkdel av dem. Kristiina har för mig alltid framstått som en ledare som kunnat stöda expertis och sakkunskap. Hon har kunnat genomföra stora förändringar och bygga samarbeten på ett sätt som gjort att vårt Nationalbibliotek idag är starkt och modernt. Hon har också envetet arbetat för öppenhet och bildning.
Under dagen hörde vi många intressanta diskussioner och presentationer. Särskilt uppskattade jag Krister Lindéns tankar om "artificiell intelligens". Han pekade väldigt tydligt på varför AI aldrig kan ersätta människan. Kort sagt: Vi behöver alltid dem som kan ställa de relevanta frågorna. En AI kan spotta ur sig hur mycket material och idéer som helst, men vad är relevant och vad är vettigt? Det handlar om den typen av praktisk och konkret (ut)värdering, som blir allt viktigare. Omdöme. Allt fler av våra "nyckeltal", impact factors och vad de allt heter blir allt mer irrelevanta och absurda. Den dag maskinerna både skriver, läser och sammanfattar forskning är alla H-index helt värdelösa. Egentligen är den dagen redan här. Mängden artiklar som publiceras är för stor, liksom hela forskningens informationssystem är, både redan och fortfarande, i kris. Vi opererar med gamla begrepp i ett system som är oändamålsenligt och stelt. Vi måste tänka om alltsammans från grunden. Det handlar om processer som behöver omarbetas. Men som LIBERs ordförande Julien Roche sade, förändringen tar tid. Det finns många som har ekonomiska intressen i att upprätthålla den nuvarande modellen.
Begreppet bildning nämndes ett antal gånger under dagen. Det var också något jag kom att tänka på då jag lyssnade på en intervju med Yascha Mounch. Han försvarade på ett mycket uppfriskande sätt vikten av yttrandefrihet. Det är också något jag själv tänkt på, på sista tiden. Varför verkar det som om så många har svårt att uthärda människor med åsikter, som skiljer sig från ens egna? Och varifrån kommer behovet att ständigt tillrättavisa andra? Kränkthetsretoriken är ett obildat otyg enligt mig, liksom trigger-varningarna. Till bildning hör självskrivet att man respekterar andra och reflekterar över vad och hur man resonerar och framför sina tankar. Men att försöka skapa en värld där ingen någonsin blir kränkt eller upprörd är helt orealistiskt och en rätt farlig väg att gå.
Eftersom kulturen, samhället och språket ständigt förändras är alla gränser flytande och kontextberoende. Att försöka begränsa eller förbjuda diskussioner och argument, i synnerhet inom konst eller forskning, är direkt farligt. Vi måste kunna diskutera öppet för att förstå varandra. Och vi måste använda oss av vårt eget omdöme i varje läge, eftersom varje situation är unik. Man måste vara medveten, kalla det woke den som vill, men det är något var och en bör rikta inåt, mot sig själv, i första hand. Bildning är just det. Saker som skapas, sägs och görs med respekt och med goda avsikter bör också få kommenteras och diskuteras öppet och konstruktivt, utan affekt. Omdöme är ett begrepp jag önskar renässans.
lördag 9 mars 2024
Att bräcka motstånd är att bräcka människor
Allt ledarskap inom hälsovården är inte uselt, men det verkar finnas en del av den varan, vilket är särskilt beklagligt om det krävs förändring och utveckling av verksamheten. Det lär ju vara fallet eftersom vi är mitt inne i en stor omstrukturering av hälsovården. Människor som arbetar inom vården gör ett enastående viktigt och ansvarsfullt arbete, varför det är alldeles speciellt oroande att läsa om undermåliga metoder som använts i verksamhetsutvecklingen. Högt utbildade, dedikerade människor behandlas arrogant, som om de inte visste bättre eller kunde förstå om man talade med dem med riktiga argument.
Förändringsmotstånd är ett av mina hatord. Det är egentligen ofta bara en ursäkt för otillräckligt ledarskap. Att inte kunna lyssna och ta emot frågor, möta och bejaka folks oro och stödja dem genom förändringen. Att inte gå i dialog, att inte göra folk delaktiga utan bräcka dem. Redan att säga att "vi tar frågorna senare" är att inte mötas i diskussion. Informationshunger är en naturlig reaktion och frågor är inte alltid kritik. Man behöver svar. Ett ärligt "vi vet inte ännu" är också ett alldeles dugligt svar. Det handlar om kommunikation och information.
En ovilja att svara på frågor föder misstro liksom andra situationer av skendialog. Folk känner snabbt på sig om man tar dem på allvar eller om man försöker skaffa mandat genom att "lyssna". Sådant kan vara mycket skadligt för en förändringsprocess.
Det är klart att det kräver tid och energi att göra förändringar. Att en del människor har svårt med osäkerhet. Att en del kanske helt enkelt inte kan eller vill vara med längre i en ny situation. Men öppenhet och ömsesidigt förtroende gör det hela mindre slitsamt. Kanske något naivt vill jag själv tro att alla gör så gott de kan, men ledningen har nog mer ansvar än andra. Också för vad utomstående konsulter gör. Det krävs både svar och ansvar. Respekt, kort sagt.
Man kommer till bästa resultat om all information, all kunskap och all erfarenhet som finns tas i bruk i en organisation. I en förändringssituation är det därför centralt att kommunicera varför en förändring är nödvändig och sedan sälja målsättningen: vart vill vi komma, vad blir bättre, hur påverkar förändringen just dig? Framför allt måste förändringen göras tillsammans.
söndag 3 mars 2024
Digital transformation
Idag kunde man i Hesari läsa en insändare där Skatteverkets direktör påpekade, att man de senaste två decennierna effektiverat sin verksamhet ansenligt. De anställda är idag 20% färre, samtidigt som tjänsterna blivit mycket effektivare och bättre ur kundperspektiv. De nedskärningar som regeringen nu kräver kommer därför att synas som sämre kundservice, eftersom det är det enda stället man kan skära.
Det handlar om ett beklagligt mönster, där de som skött sig väl lätt bestraffas med ytterligare nedskärningar. Förutom eventuella högerpopulistiska orsaker, som när republikanerna i USA gör kampanj på att skära ner skattemyndigheternas budget och få sämre övervakning på det sättet, är den enda andra orsaken jag kan komma på för en dylik nedskärning i Finland, att man helt enkelt inte förstår vad digital transformation är och hur man med hjälp av denna effektiverar verksamhet. Som ledarskap kan man knappast tänka sig något sämre än att belöna dem som till prioriterat sina egna rutiner och existerande strukturer i nuvarande läge.
Digital transformation är en term man slängt med de senaste tio åren för att understryka att den informationsteknologiska brytningen handlar om något mer än att byta ut papper och telefon mot dator och webb. Det handlar om att alla processer förändras, om att teknologin och det nya mediet mognar i kulturell och ekonomisk betydelse. Det innebär att man genuint fokuserar på användare och deras behov: hur man på det effektivaste och enklaste möjliga sättet kan hjälpa dem till största möjliga mervärde. Det här leder i de flesta fall till att organisationer måste förändra sina processer radikalt. Den digitala kontexten gör att all verksamhet blir mera dynamisk.
I praktiken betyder det bland annat att man hjälper användare att göra smarta val, sådana val som de skulle göra om de hade tid och kunskap att sätta sig in i alla val de behöver göra, då de klickar sig igenom olika tjänster. Det kallas nudging eller puffning, och betyder inte att man fråntar människor valfrihet, utan att man erkänner det faktum att det inte finns ett sätt att presentera olika alternativ som neutralt likvärdiga. Forskning visar att det inte går. Vi påverkas alltid av hur olika alternativ presenteras för oss. Då man formger en tjänst har det alltså alltid en etisk dimension. Om man inte väljer användarens bästa som utgångspunkt, kan man tala om sludge. Det innebär att man antingen bara planerar dåligt eller planerar till sin egen fördel. Man ser det senare tyvärr väldigt ofta hos kommersiella aktörer. Försök till exempel ta personlig kontakt med en bank ...
Det som gör Skatteverkets exempel särskilt intressant är att man som myndighet lyckats förändra hur hela samhället fungerar. Förändringarna har gjort att alla företag och arbetsgivare i dag har varit tvungna att anpassa sin verksamhet mot effektivare processer som tjänar individen, arbetstagaren. Som myndighet har man dessutom kunnat se till att det finns lagliga grunder för att dela information på detta sätt. Inom hälsovården har man inte riktigt lyckats med liknande nudging. Där har människor fortfarande rätt att blockera processer med hänvisning till integritet på ett sätt som i värsta fall kan kosta dem livet.
Generellt sett är ändå de största utmaningarna sociala och systemiska. Organisationskulturen är avgörande liksom ledningens kompetens. Att genomdriva dylika förändringar kräver förståelse av övergripande arkitektur samt gott ledarskap. Just nu försöker man inom FPA göra liknande förändringar. Det handlar om långa processer och prioritering av målmedveten förändringsutveckling i en värld som samtidigt är mycket skör och ibland oförutsägbar. Det kräver både öppenhet och delaktighet, men också målmedvetenhet och att ledningen förbinder sig till långsiktig utveckling och ger den en klar riktning i form av maximalt mervärde och nytta för kunderna.
söndag 25 februari 2024
Throwback
Av förekommen anledning, som jag inte nu går inpå dess mera (Pressarkivet kommer att ta ytterligare ett steg mot undergången om en dryg månad) har jag denna helg ägnat mig i huvudsak åt åren 2011-15 i mitt liv. Det var en innehållsrik tid. I dryga tre års tid jobbade jag som en galning för att rädda Pressarkivet. Det var en kamp mot väderkvarnar, för det var redan bestämt att arkivet skulle bort och det var omöjligt att rubba tagna beslut. Men i tre års tid såg jag potentialen, lösningarna och vad som kunde ha varit möjligt och jag använde all min kreativitet och energi för att föra fram visionen. En vision som jag fortfarande, snart ett decennium senare står fast vid. Jag fick mycket stöd av många människor, men ingen beslutsfattare vågade ta de steg som behövts eller så förstod de inte vad jag sade. Eller så var de bara oense med mig. Men jag är ändå ännu i dag av den åsikten att de som förstod digitalisering förstod vad jag menade. Det handlar inte bara om att tidningarna finns tillgängliga, det handlar om kuratering och förädlande av information. Min vision handlade nämligen också om mycket annat, om det finlandssvenska medielandskapet, som också det nu går in i en ny era. Vet inte hur det skulle se ut idag om man vågat satsa mer på samarbete gällande digitala plattformar då. Kanske det skulle ha gått såhär i alla fall.
På Brages Pressakiv 2012. |
söndag 11 februari 2024
Har de sociala medierna varit en katastrof?
Det är snart femton år sedan jag startade den här bloggen. Sedan dess har effekterna av mediernas digitalisering börjat synas. Man brukar säga att man tenderar överskatta effekterna av teknologisk utveckling på kort sikt och undervärdera dem på lång sikt. Nu kanske man redan vågar säga något om förändringarna på längre sikt?
Året då Essetter startade, 2009, var till exempel de mest populära tv-serierna producerade av stora amerikanska tv-bolag som ABC eller NBC, medan det i dagens läge är finansierade av företag som Netflix och HBO. I stället för långa räckor av ett-avsnitt-i-veckan-säsonger, ser vi idag en mycket större diversitet av produktionsbolag som gör korta säsonger. De bästa serierna håller mycket hög kvalitet och en positiv sida av den nya modellen är att serierna som får bred distribution kommer från många olika länder. Men visst sitter många yrkesgrupper i USA mycket hårdare till idag, vilket märktes också som strejker förra året. Effekterna är också ekonomiska och sociala, det visste man tidigt.
Inom musikbranschen har strömningstjänsterna förändrat affärsmodellerna kraftigt. Vad gäller audio i övrigt var en del radiostationer rätt tidiga med att införa on-demand-tjänster. Kanske det kunde kallas personliga prenumerationer på svenska? Ett stort steg var när Apple inkluderade pod-flöden i sin iTunes-app och -affär, vilket skedde redan 2005. I dag tror jag de flesta seriösa radiokanaler och -program publicerar poddar, medan flödet på ångradion har sin funktion för en del publik. Men tanken att man för att ta del av ett visst innehåll skulle vara tvungen att röja tid i kalendern måste ändå te sig allt mer underlig för de flesta. Idag har vi tittarens, lyssnarens och läsarens marknad. Och konkurrensen är hård, eftersom inte bara professionella aktörer tävlar på samma marknad. Portvakter finns på vissa arenor, som tv, men även inom video finns en annan arena, dvs. Youtube, där kontrollen är minimal och innehållet gratis för åskådaren. För producenterna är villkoren ändå krassare än många kanske inser, då plattformen kan sätta in reklam och ta reklaminkomsterna med stora rättigheter.
Jag har funderat en del på hur det nya samhället egentligen ser ut och hur rätt eller fel mina egna tankar för drygt tio år sedan var. Jag hade en rätt optimistisk syn på hur webben och de sociala medierna kunde möjliggöra kreativt samarbete. Jag avfärdade också delvis kritik mot sociala medier med att människor i alla tider haft missuppfattningar och underliga åsikter, och att oron handlade om att de på webben blir synliga. Detta var också situationen under en tid, då människor faktiskt webben på utsattes för åsikter de inte annars stötte på. I viss mån står jag nog fast vid mina åsikter, även om forskning visat att algoritmerna har kraftiga styrande effekter som de facto driver fragmentering och polarisering mycket starkare än vad jag någonsin insåg vara möjligt. Utvecklingen har lett till att jag själv i praktiken övergett de flesta plattformarna. Jag känner en informations- och skärmtrötthet som gör att jag värjer mig från dessa strömmar på fritiden och även professionellt utnyttjar dem med eftertänksamhet. Jag njuter av att träffa människor och att kunna reglera flödet av information som flimrar förbi. Det är en av orsakerna till att jag helt låtit bli TikTok. Jag känner från djupet av min själ att det är just det jag inte behöver. Och lyckligtvis har jag idag råd att låta bli att haka på nyheter. Jag inser att det finns stora, både kulturellt och ekonomiskt viktiga, domäner jag inte känner till, inte minst spelvärlden.
Audio är däremot en stor tillgång. Det är en annan modalitet än de flimrade skärmarna. Informationen är mer förankrad i personer, röster. Dess hastighet och mängden information som sköljer över en är begränsad. Om man, som jag, inte reglerar hastigheten någonsin, har man tid att tänka, processa och ta emot. Man kan följa långa resonemang och är inte heller frestad och hoppa över några rader eller sidor, då själva apparaten är inte synlig, reglagen är inte till hands. Det ger ett lugn att tänka.
Så på sätt och vis har det gått just som jag tänkte för femton år sedan. Mycket information är idag öppen och tillgänglig, även forskning. Det finns fantastiskt fina innehåll på webben. Samtidigt är resultatet ändå inte som jag tänkte mig. Precis som alltid, blir verkligheten ändå annorlunda än man trodde. Jag vet inte om jag känner sorg eller besvikelse inför de negativa sidorna av digitaliseringen. Egentligen är jag nog som helhet mer positiv än negativ: webben och internet är helt klart oumbärliga om mänskligheten skall klara av att stoppa klimatförändringen och kunna hantera dess konsekvenser.
Vi behöver den snabba vetenskapliga utvecklingen vi sett prov på detta sekel. Den har möjliggjorts av webben och digitaliseringen. Vi behöver stora förändringar i samhällsstrukturer och opinioner, de är så enorma att de behöver webben. Vi behöver data, information och kunskap, men vi behöver också fästa uppmärksamhet på kuratering, äkta kritik och kvalitet. Vi behöver som globalt samhälle förmågan att hantera allt detta. Vi behöver data- och informationsspecialister av många slag, vi behöver pedogoer, journalister och forskare, vi behöver företagsägare och -ledare som är klarsynta och vågar investera och vi behöver beslutsfattare som förstår betydelsen av allt detta.
lördag 15 april 2023
Liv bland miljarder planeter?
Stjärngruppen Pandora fotad av James Webb-teleskopet 2023. |
Galileo avslöjade att Jupiters månar inte var så kalla man trott. Vulkanutbrott på Io (1997). |
Varför skriver jag om detta? Därför att rymdforskningen för mig utgör det kanske klaraste exemplet på att det finns beredskap och intresse för grundforskning. Man satsar enorma resurser på att skapa nu kunskap och att försöka förstå vår värld utan omedelbara nyttokrav. Rymdforskningen är liksom fysiken ett område där man, kanske just därför att det till stora delar är altruistisk grundforskning (trots militära och politiska kopplingar till vissa delar) är ett område där man av tradition jobbar både öppet och dataintensivt. Det är knappast en slump att det är NASA som utvecklat koncepten för långsiktigt bevarande av data och öppet delar data och information med sig.
Europas färger skvallrar om att oceanen innehåller andra ämnen än rent vatten. |